en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Jag önskade balkonginspiration från Emma och fick ett helt inlägg.
FIIINT!

Egentligen tror jag inte att jag har särskilt gröna fingrar överhuvudtaget. När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade jag kanske sex krukväxter, nu har jag bara en kvar. Men alltså, man kan väl bli bättre, kan man inte? Eftersom jag blir med balkong i juni så kan jag inte låta bli att drömma om prunkande balkonglådor och morötter i sockerlådor och basilika, citronmeliss och pepparmynta. Jag vill ju att folk ska gå förbi utanför och titta upp på min balkong och tänka "åh, undrar vem som bor där". (Eller så tänker de "jaha, där bor en ensam gammal pelargontant". Fast jag är mer inne på kryddor än pelargoner, måste tilläggas).





Rosmarin, timjan och persilja, härifrån.

Det här blir en rätt annorlunda vecka. På torsdag åker jag till Skåne för att hälsa på mormor och morfar. Endast därför. Det har jag inte gjort själv sen jag var ganska liten.
Ända sedan min faster gick bort förra hösten har det liksom känts mycket viktigare att hinna träffa alla. Och ja, det kanske låter brutalt, men innan det händer någonting. Jag hade inte träffat min faster på tre år när det hände henne. Det kändes så fel. Och det fanns ingenting jag kunde göra.
När jag bodde i London skickade mormor otaliga brev till mig och berättade vad hon och morfar gjorde och frågade om mitt liv. Jag tror inte jag svarade på ett enda. Fullt upptagen med mitt jobb, mina vänner, utekvällar utan slut, långa sega bakisdagar och att spendera mina pengar på massa skräp.
När har jag någonsin prioriterat mina äldre släktingar? Inte ofta. Det kanske låter motsägelsefullt när jag bara två inlägg ner skriver om min stora familjekärlek. Men för mig har det nog mest innefattat just familjen. Far- och morföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner har alltid bott så långt bort. Vi har setts en, max två gånger per år. Man kan väl säga att jag egentligen inte känner dem särskilt väl.
Och bara det känns ju så himla orättvist. Att döma mormor och morfar efter ytterst specifika situationer flera år tillbaka. Det går ju inte.
Så det var under en tågresa mellan Sandviken och Stockholm, tillsammans med mormor efter min systers student tidigt i somras, som jag bestämde mig. Jag kan inte exakt dra mig till minnes vad det var vi pratade om, men jag vet att hon berättade nånting om sig själv som jag aldrig förut hört. Gav mig en hint om att det fanns nånting mer.
Då insåg jag, att jag måste hälsa på dem. Ägna dem lite tid, lära känna dem på nytt. Även om det bara blir för ett par dagar.
Så många gånger jag besökt ensamma tanter och skruttiga farbröder under mina somrar i hemtjänsten och gått därifrån med en klump i magen över att de antingen inga barn och barnbarn har eller att de helt enkelt nästan aldrig blir påhälsade av dem.
Nu är ju inte mormor och morfar ensamma. Men ändå.
Jag hade ju faktiskt inte ens funnits utan dem.

Älskade fredagsdryck. Ikväll ska jag göra som Guido Renos Baby Dionysos och dricka rödvin och troligtvis också kissa som bara den (oundviklig följd efter intag av denna dryck). Fast tveksamt om det kommer ske samtidigt, verkar lite obekvämt tycker jag. Om man nu inte föredrar att kissa där man står. Vilket jag... inte gör. Nä.

Jag har, liksom UnderbaraClara skrev en gång, insett att jag är tokigt familjekär. Många människor man träffar tycks ha ett komplicerat förhållande till sina föräldrar och syskon. Och jag är så hemskt tacksam över att jag inte är en av dem. För jag vet, att hur ensam och utstött jag någonsin skulle bli eller känna mig, så har jag alltid min familj. Det är en trygghet så stor att det knappt går att beskriva. Jag skulle absolut inte säga att jag utnyttjar det, att jag är dagligen beroende av det och att jag inte slitit mig loss. Det har jag. Jag pratar inte varje dag med mamma eller pappa, ibland kan det gå nästan två veckor mellan samtalen. Jag behöver inte det och jag tycker det är skönt. Skönt att veta att jag klarar mig på egen hand, står på mina egna ben och har ett eget liv. De behöver inte veta allt om mig och det känns bra.

Men jag kan alltid ringa dem. När jag är riktigt, jävla löjligt glad och stolt över mig själv, så stolt att jag riskerar att verka skrytig inför mina vänner, då ringer jag dem. Och kan skryta och stoltsera över mig själv precis hur mycket jag vill, de skulle aldrig ta det på det sättet.
Likadant när jag är ledsen, förtvivlad, ur fas. Även om jag ofta föredrar att hantera de känslorna själv, är det alltid skönt att bara prata. Prata prata prata tills man liksom kommer på lösningen själv. Ja, ni vet vad jag menar.

Eller när jag tror att jag limmat fast min egen säng i golvet. Då kommer pappa farande och rättar till allt igen. (Det var förresten inte lim, det var självhäftande tejp visade det sig. Lång historia).

Även om jag är som allra närmast min lillasyster, och pratar mest och oftast med henne (fastän hon bor längst ifrån mig just nu) så är alla syskon viktiga för mig. Jag älskar när alla är tillsammans, runt jul och på sommaren. Det händer inte ofta, men när det väl händer känner jag mig så hel. Det finns nog ingen grupp av människor förutom dem som jag kan vara så mycket mig själv inför. Vi retas och pratar minnen, minns samma saker, olika saker, skrattar, lyssnar och berättar. Jag märker hur munnen går på mig på ett sätt den nästan aldrig annars gör. Och jag känner mig viktig, delaktig, ovärdelig. Precis som dem. Vi är alla på samma nivå, ingen är viktigare eller bättre än någon annan och tar man bort någon av oss känns det alldeles fel.

Tack mamma för att du är så himla bra, skaffade så många barn och för att du fångade pappa.
Ni är bäst. Vi är bäst.

Jag har knappt velat skriva en rad om min utbildning. Om i fall att. Jag är på det stora hela en person som ser ganska ljust på det allra mesta. Men det där gnagande tvivlet, genansen över att saker och ting skulle gå helt fel, att inte vilja inge för stort hopp innan man verkligen, verkligen vet - det finns ändå där. Men nu, efter två och ett halvt års studier, har jag bestämt mig för att försöka mota bort den där känslan. Sluta vara så hemlig. Jag har fyra månader kvar på min utbildning. Och idag fick jag jobb för i sommar. Nu är det ju nästan spikat och klart. Eller?

Mja. Snart. Några små berg till att ta sig över. Eller ganska enorma berg, skulle jag vilja påstå. Och sen, när man är klar, så har jag hört, att det är man visst bara på papperet. Inte i huvudet, i kroppen, på jobbet. Och även om jag längtar och ser fram emot den här sommaren, så är jag samtidigt så nervös inför den som jag aldrig tidigare varit. För nu gäller det. På riktigt.

En gång såg jag ut såhär i huvudet.

(Rubriken är direktöversatt i google translate så den låter med all sannolikhet helknasig för den som är duktig på tyska...)

Idag är jag glad, för jag ska hämta ut ett paket från Adlibris som innehåller min fina lilla fick-ordbok som jag tänkte använda mig av i München. Och förhoppningsvis även efteråt. Att bara kunna prata två språk känns väl tråkigt så jag har kommit fram till att jag måste lära mig minst ett språk till, gärna två. Fint vore ju att ta upp franskan igen, men det tar så extremt lång tid att bli säker på det språket känns det som. Därför är planen att jag först ska lära mig tyska. Som tur är har jag en syster som är lite mer väl bevandrad i språket än jag, och kan hjälpa mig på traven. Senare kanske det blir en kvällskurs. Och kanske en flytt till Berlin för några månader? En tanke åtminstone. Jag ska hur som helst inte jobba som krankenschwester (haha, sjuksköterska...) i Tyskland för tydligen är lönerna där ännu sämre än här. Inte värt. Men kanske gå en språkkurs och leva loppan ett tag? Den som lever får se.

Så var det nytt år och julen är ännu en gång förbi. Den var fin som den brukar och jag lämnade Sandviken säkert tre kilo tjockare än när jag kom dit sju dagar innan. Jag älskar kylskåpet hemma i Sandviken, det är aldrig tomt och det finns alltid något gott att äta, inte bara matlådor med sorgliga rester i som här i marialägenheten.

Om mindre än två veckor åker jag till München för att hälsa på den här tjejen och jag längtar så mycket att jag helst bara vill snabbspola tiden, som med ett gammalt videoband när man är så full av förväntan inför favoritscenen i, ja till exempel Madicken, och måste se den nu nu nu! (Och då måste jag också passa på att erkänna att jag faktiskt tittade på Madicken igår, fast på svtplay. Där kan man tursamt nog också spola fram. Fast jag ville å andra sidan inte missa en sekund. Inget slår Madicken och den sagan ligger mig nog närmast hjärtat av alla Astrids sagor).

För övrigt har vi nu blivit tilldelade vårens, och utbildningens, sista praktikplatser. För mig blir det åtta veckor på Danderyds akuta ortopediavdelning, plus fyra veckor på ASIH, Lidingö. Avancerad sjukvård i hemmet. Det ska bli så sjukt spännande, jag vill nästan spola fram dit också! Men det känns overkligt och märkligt att det är där jag ska stöpas färdigt. Bli självgående och färdigutbildad. Klar. I mitt huvud ser jag bara upprepade gånger hur jag misslyckas i det praktiska provet och hur den skriftliga tentan går åt helvete. Fy.

Men asch. Saker får gå som de vill, och går det inte kan man alltid göra om och göra rätt. Under tiden får man glädjas åt de små sakerna. Som Madicken, och att hänga med sin bästa i ett annat land.

Om några veckor är det ett nytt år. Jag tycker om när det blir nytt år. Det får mig att ta tag i saker, organisera det som tidigare varit oorganiserat, äntligen dammsuga upp det där dammet jag av lathet sopat in under sängen under flera månaders tid. Detta vill jag inbilla mig, åtminstone.
2010 har gått så fort att jag inte skulle bli förvånad om jag hittade röda fartränder lite här och var på min kropp. I mitt huvud. På min gata. Eller kanske mest korrekt, i rymden.
För att sammanfatta det senaste året följer här en lista. Och alltså, inte på händelser i världen och så utan, helt enligt egotrippad bloggstandard, i mitt liv.

År 2010 har jag (bland annat):
- varit singel nästan hela året (förutom kanske 1 månad när jag trodde att jag inte var det men den räknas ju knappt nu i efterhand), vilket är andra hela året på sju år. 2007 var också hel-singelår. Eller, typ.
- lärt mig massor om mig själv och utvecklats till en fantastisk kvinna (eh. vi kan ju låtsas det i alla fall, vad är annars poängen med att vara singel? det är väl då man ska få värdefull ensamtid och massa bra insikter om livet och sig själv?)
- gått in i en pelare och spräckt ögonbrynet.
- praktiserat på en psykiatriavdelning
- praktiserat på en vårdcentral
- raggat upp receptionisten samma vårdcentral. Lyckades sådär först. Gick dock bättre sen.
- färgat håret askigt brunt.
- varit med i en pjäs och spelat promiskuös konstnärskvinna.
- spenderat 10 dagar i Italien med med bästa L och hennes familj.
- upptäckt att jag har massor av ytliga blodkärl på låren. Bestämt mig för att inte låta det röra mig ett dyft.
- haft sönder min kamera. För tredje gången.
- fått jobb som undersköterska på SIVA.
- sett en människa dö för första gången. En underlig och oförglömlig upplevelse.
- träffat ovanligt många yngre killar. 88:or och 90:or om vart annat. Kan de sluta vara så förbannat snygga när de är så små?
- varit på Emmabodafestivalen.
- solat på Zakynthos.
- haft en, på det hela taget, underbar sommar som jag tänker tillbaka på nästan varje dag.
- fått i alla fall 3 nya, nära vänner och flera nya, men kanske inte lika nära, vänner. Fina som bara den.
- förlorat min lillasyster till Tyskland. Jag älskar skype.
- sett mitt finaste favoritband Belle & Sebastian live på Popaganda.
- praktiserat på operation
- praktiserat på ambulansen
- tagit tåget till Göteborg för att hälsa på fina H och hennes pojkvän. Det blev mycket hasselbackpotatis och vin.
- skrivit c-uppsats (jajamen, snart snart är den klar och jag är galet stolt över mig och min medskrivare!)
- inte tränat en endaste gång. Illa.


Hm. Hjärnstopp.

Igår såg jag den här filmen.
Jag ska se om den. Snart. Nu efteråt, så inser jag, att det nog är något av det bästa och viktigaste jag sett. Och så otroligt välgjord, genomtänkt, o-amerikaniserad. Inte det minsta lilla romantiserande över tiden, de slitna bönderna, kvinnornas ställning, barnen som sedan födseln böjer sig likt hunsade hundar vid sina föräldrars fötter. Bara helt brutalt ärligt och rakt upp och ner.
Så långt ifrån min egen verklighet man någonsin kan komma. Men tydligen inte alltför många år från tiden idag. Även mina föräldrar kan minnas den märkbara kylan mellan människor. De vuxnas bistra uppsyner.
Visst har jag alltid vetat hur våra liv på många sätt avgörs av vilken familj vi växer upp och den rådande tidsandan. Men, att se den här filmen, se sparkarna, slagen och ana de sexuella övergreppen, förstå de direkta konsekvenserna och ana de långsiktiga - det väcker oändligt många tankar. Genialt.

Min mamma har en blogg och jag tycker ni ska läsa den.
Hon är ju liksom författare på riktigt.

Om någon är sugen på att göra en skönhetsoperation kan ni ju fråga mig först hur trevligt det ser ut. Jag skulle inte rekommendera näsplastiken. Ett snitt läggs i huden mellan näsborrarna och näshuden öppnas och dras bakåt mot näsroten - vips så har din näsa öppat sig som ett lock och du skymtar brosk och ben och andra trevliga saker därinunder. Så filas lite ben och kapas lite brosk, allt efter patientens önskemål. Hudlocket dras igen och fästs med några suturer och voila, en ny näsa.
En inte alltför behaglig syn. Jag hoppas ni gillar era näsor som de är. Annars kan ni ju börja med det från och med idag.

Själv har jag alltid gillat personliga näsor. Få saker skiljer sig så tydligt åt i form och storlek från människa till människa som just näsor.
Jag hade en kompis när jag gick i lågstadiet som brukade be mig rita teckningar som hon kunde fylla i (vill minnas att de flesta barn tyckte bättre om att färglägga än att teckna, för mig var det precis tvärtom). Och hon bad mig alltid hoppa över näsorna när jag ritade människor eftersom "näsor är så fula".
Jag tyckte det var konstigt. Det såg ju helt befängt ut med bara ögon och mun, mer som en fisk än som en människa. Näsan är ju vad som ger ansiktet karaktär! Den sitter så högtidligt placerad mitt i ansiktet och om du tänker att du ska titta en person rakt i båda ögonen tittar du faktiskt egentligen på näsan (eftersom det ju annars bara går att titta in i ett öga i taget). Om man petar näsan uppåt eller nedåt ser man plötsligt ut som en helt annan person. Jag skulle inte känna igen mig själv i spegeln om jag hade en annan näsa.
En annan bra sak med näsor är att de är så mysiga att gnuggas med, så kallade eskimåkyssar.
Kort sagt, näsan är fin sak! Inte för allt i världen vill jag få den uppfläkt och nedfilad. Den är ju min och den är ju jag.

Det enda tråkiga med näsan är att den blir så kall på vintern. Någon borde uppfinna en näsmössa. Kanske blir det jag.

Syster: men storan då! den 20 september kl. 20:51

Jag: jag saknar oss ♥ den 2 oktober kl. 16:42

Syster: Vi lever ju. vi ska fortfarande flytta till samma stad, bo grannar och få barn samtidigt. Efter att du rest jorden runt och jag varit slav för konsten. Det blir rödvinsfredagar, pyssellördagar och klimatkämparsöndagar. Du ska ta hand om mina överansträngningsskador och jag ska lära dina söner (med långt hår i knut) balett. Kommer bli toppen. för 15 timmar sedan

Jag: Åh. Får jag det så ska jag aldrig mer klaga över nånting i hela mitt liv.
Svarar på ditt mejl snart, ska bara äta frulle med far.
puss för 7 timmar sedan

Operation var det.

Man kan aldrig förutse sina reaktioner. Bröstförstoring med implantat, patienten är i ungefär samma ålder som jag. Jag reflekterar inte nämnvärt över det när vi läser operationsschemat. Inte förrän jag tar patienten i hand, möter hennes något timida blick, kör iväg henne till salen, hjälper henne upp på operationsbordet och för syrgasmasken till hennes ansikte så inser jag. Inser vad det faktiskt är hon tänker göra. När vi sövt och säkrat andningen, operationssjuksköterskan tvättat flickans överkropp och kirurgen lagt ett första snitt under det vänstra bröstet blir jag alldeles kall.

 

Nyss var hon pigg och vaken, rödkindad och levande och vackrare än vad hon nånsin kommer förstå. Och nu ligger hon här. Utan minsta kontroll. Hon har lämnat över sin kropp i våra händer och låter den obarmhärtigt bli uppskuren på operationsbordet. Hon har ingen dödlig sjukdom, har inte ådragit sig en skada, har inga medfödda, synliga missbildningar. Hon är bara inte nöjd. Så till den grad missnöjd över den hon är, över den kropp hon fötts med, att hon är beredd att lägga sig på ett operationsbord, bli nedsövd, och låta någon karva i henne. Låta någon dra och slita och skära, fylla upp, sy igen och bandagera.

 

Det handlar inte om att jag inte förstår henne. Visst är det så, att jag aldrig själv, aldrig någonsin, skulle lägga mig på samma operationsbord, under samma knivar och händer, för att få samma resultat. Trots det känns det som att jag förstår henne bättre än någon annan patient jag mött. Vet hur hon vridit och vänt sig framför spegeln, hållit in magen och tryckt upp brösten, känt och klämt och snurrat och suckat. Gråtit över livets alla nedgångar och bittra misslyckanden. Nöjt sig med en handfull rivna morötter och en sorglig knäckebrödmacka i skolmatsalen.

 

Vore det inte för mina föräldrar, att de inte bara såg mig och visade, på alla sätt man nånsin kan visa, att jag dög, utan också lät mig få säga, ända sedan jag lärde mig tala, hur fin och bra jag är. Varför ska man lära ett barn något annat när självförtroendet ändå snart kommer ge vika, i det oundvikliga mötet med världen därutanför?

Vore det inte för att alla andra viktiga vuxna omkring mig alltid mötte mig med ett leende och gav mig plats.

Vore det inte för att jag alltid haft en vän eller syster vid min sida att ventilera livets gåtor med.

Vore det inte för att jag som närhetslängtande sextonåring äntligen mötte kärleken, på kanske ett av de finaste sätten en människa kan göra, och med den oslagbara känslan av att bli sedd för allra första gången. Vore det inte för att han lärde mig att jag var värd något, att jag var vacker, att jag var fin precis som den jag är.

Vore det inte för det, så kanske det hade varit jag som legat på operationsbordet idag, med blottade bröst, redo att bli någon annan. Något bättre.

 

Det gjorde så förbannat ont att se den här flickan, och varken ett ansikstlyft några timmar senare eller en fettsugning i eftermiddags gjorde mitt inre lika känslostormande. De patienterna var betydligt äldre och av någon anledning gjorde det mig inte alls lika illa berörd.

Det var någonting med flickans ålder, hennes vänliga men ursäktande blick, och resten av personalens till synes likgiltiga inställning till hela kalaset, som gjorde mig så outsägligt arg och ledsen. Det brände bakom ögonen och stormade i mitt bröst.

 

Men min handledare. Hon såg. Hon förstod min upprördhet och nickade instämmande åt mina kommentarer. Vad är det för allvarligt fel på samhället och världen? Vad är det som gör, att den här fantastiskt vackra, unga tjejen, väljer att göra detta med sin kropp? Och samtidigt: är det någonsin ett val? Vad exakt gör det till ett val mer än att hon själv uppsökt läkare och bett om operationen?

 

Mitt hjärta slår så hårt så hårt och jag kan inte sluta tänka; Det kunde varit jag. Min syster. Du.