Psyksyrra.
Musculus gluteus maximus, eller skinkan rätt och slätt.
Jag har även bevittnat två ECT-behandlingar, i folkmun kallat elchock.
Försöker sätta mig in i LPT och diverse andra lagar, resonera kring etiska dilemman gällande tvångsåtgärder, föreställa mig hur det känns att höra förmanande eller uppmanande röster från ingenstans, läsa på om litiumpreparat och andra läkemedel.
Undrar ständigt över vad jag sänder ut för signaler, hur de tolkas. Tänk om hon blir skitförbannad när jag säger det här och så måste jag trycka på larmknappen, jag vill inte trycka på larmknappen. Tänk, det går bra att sitta i en soffa med fem psykpatienter omkring sig, de är varken aggressiva eller oberäkneliga. De är knappt ens här, de är någon helt annanstans och herregud, vad bryr de sig om mig? Hur ska jag prata med dem, vad ska jag säga, kan man fråga hur mår du? Nähä fick inget svar. Och om jag ler för mycket så ifrågasätter hon det, vad skrattar du åt säger hon, och jag får skämmas. Jag skrattar inte åt er, jag lovar, jag försöker bara förstå. Eller åtminstone få någon slags hint. Om var ni befinner er, om hur jag kan nå er, om ni överhuvudtaget vill att jag ska nå er. Troligtvis inte för ni har inte ens valt att vara här. Det var nog längesen ni valde nånting, ni är styrda av politiker, lagar, författningar, doktorer och verksamma substanser som ska göra er friska. Blir ni friska, i så fall när? När får ni komma hem och när blir allt som vanligt? Vad betyder vanligt i era liv? Har ni någonsin upplevt det eller försvann det plötsligt en dag, för så länge sedan att ni knappt längre minns vad ordet vanlig betyder. Och era barn, vad säger de? Era män och era fruar, föräldrar och syskon. Som ni älskat. Som älskat er. Som gör det ännu? Det var tal om någon skilsmässa. Lämnar du sjukhuset är du helt ensam. Men du får inte lämna sjukhuset för du säger att du ska hänga dig, och det får man inte. Ni får inte önska er döden och ni får inte vara för glada, för ledsna, för aggressiva, för stilla, för rörliga, för mycket, för lite, för kluvna.
Vadå jag, ni undrar vem jag är? Jag är här för att ge er tabletter. Och injektioner i skinkan. Varsågod.
Det här med mina grannar...
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att grannen mittemot inte var fullt normalt. Ända sedan dess har jag undvikit honom och hållit mig väldigt kort de gånger vi stött på varandra i trapphuset eller tvättstugan. Men har insett nu att han nog är ganska harmlös, han är bara väldigt bra på att prata massa skit i evigheter och har lite underliga vanor.
Grannen bredvid mig har jag däremot uppfattat som en ganska vanlig kille. Ser rätt bra ut, drar hem tjejer då och då, hälsar som vanligt osv osv. Visserligen har han varit lite extra flirtig den senaste tiden men jag har å andra sidan tyckt att det varit lite småkul. Och idag så fullkomligt studsade han ut ur sin lägenhet när jag var på väg till min dörr och frågade om jag ville komma in på kaffe med honom och hans kompis. Eftersom jag är inne i projekt säga-ja-till-allt (med vissa restriktioner) så sa jag efter viss tvekan ja. Sagt och gjort. Kaffe hos grannen. Jag var därinne i kanske.... fem minuter? Max. Sen reste jag mig resolut och gick hem till mig. Anledningen var att grannen betedde sig extremt konstigt och pratade helt osammanhängande om en massa saker och började pladdra om att han och jag var konstnärssjälar båda två och vi behövde varandra och att han ville kyssa min läppar. STOPP! Klockan var liksom ett på dagen och han var antingen väldigt full, eller hög, eller kanske bara knäpp. Dessutom hann jag uppfatta nånting om att han var hemma på permission från nåt behandlingshem eller liknande.
Fem minuter senare ringde han på min dörr, medan jag stod och pratade i telefon med en kursare. Jag öppnade en liten glipa i dörren och då stod han där med en stor tavla som han målat själv, bad om ursäkt för sitt dåliga beteende och erbjöd mig att ta emot tavlan som nån slags kompensation. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
Ytterligare fem minuter senare föll en lapp ned i mitt brevinkast från grannens kompis, där han bad om ursäkt för min grannes beteende och sa att jag inte behöver vara rädd för honom, han mår bara inte så bra just nu.
Okej. Nä jag är inte särskilt rädd för honom. Men jag tänker aldrig mer komma in och dricka kaffe hos honom heller.
De enda normala grannar jag har verkar vara tjejerna i dubletten längst ner i korridoren. Eller så har jag bara haft en extrem otur och hamnat bredvid de två knäppaste.
Tavelerbjudandet var i alla fall dagens skratt. Jag undrar hur han tänkte. Trodde han helt allvarligt att jag skulle ta emot tavlan och sätta upp den på min vägg? Titta på den och tänka på honom? Eller? Förbannat komiskt.
Gårdagen & annat.
Jag har börjat hänga lite mer med folk i min klass på sista tiden och igår (innan vi gick ut) var det faktiskt ganska trevligt. Fast vi är olika. Hemskt olika. Det känns som om jag måste tona ner vissa sidor hos mig själv för att de inte ska tycka att jag är helt knäpp. Men det gör inte så mycket, för jag vet ju att det egentligen är de som är knäppa och jag som är normal - som min storasyster så vänligt skrev till mig när jag skickade ett frustrerat sms i veckan. Efter fem år på juristhögskolan omringad av "pappa betalar"-mänskor är hon van att spendera tid med folk av helt andra åsikter och värderingar än hon själv. Min klass är inte i närheten av hennes gamla kursare. De är väl egentligen helt vanliga människor som gillar att prata pojkvänner, förlovning, lägenheter, renovering och lån. Men sånt får mig att gäspa. Jag liksom stänger av och sitter och tittar på munnarna som rör sig men hör egentligen inte ett skvatt, och så inflikar jag lite hummanden och "jaha" och "åh" och "vad trevligt" när jag tror det passar, och så önskar jag lite att jag var lesbisk och bodde i ett färgglatt kollektiv och gick i demonstrationståg varje helg för jag vill inte bli sådär vanlig och tråkig. (Det där med kollektiv är i och för sig inte en sån dum idé. Apropå det hittade jag världens vackraste sekelskifteshus i Gnesta på hemnet i höstas. Där ska jag bo sen tror jag, det får plats tre familjer för det är så stort. Och så kan man passa ungarna åt varandra och ha ett stort trädgårdsland och en hönsgård. Gemensamma middagar och stora kalas och barnen får springa fritt som i Bullerbyn. Ja. Så ska jag ha det.)
Ehum. Tack för mig.
Nej...
...jag blev nojig. Tog bort det arga inlägget. Vill inte gärna bli avslöjad. Man vet aldrig med internet.
News!
Tänka sig, i april ska jag stå på scenen! Det var inte igår. Närmare bestämt nästan två år sedan.
En skådespelare i pjäsen jag är involverad i (hittills som regiassistent) har hoppat av och jag får den stora äran att ta över rollen som den koketta mansjägaren Ursula. Ska lära mig replikerna bums. Så fantastiskt roligt! Särskilt som jag tror att pjäsen kommer bli väldigt bra, jag tycker bara mer och mer om manuset ju mer jag läser det och ser gestaltat på scen.
Tänk om det alltid kan få fortsätta såhär, sjuksköterska på dagen och amatörskådis på kvällen. Eller okej, idag är jag student och inte syrra men det är inte så attans långt kvar tills dess.
Nu ska jag bara be en godnattbön om att CSN rullar in i morgon.
Nour
Nu har jag bestämt mig.
2010 ska bli världens bästa år. Jag har en fulltecknad almanacka för kommande vecka och det gör mig lycklig. Känner att jag är på väg.
Vecka fyra ska jag:
- Börja termin 4 på sjuksköterskeprogrammet (4! Hur fort får det gå egentligen?)
- Gå ut med klassen.
- Intervjuas av Röda Korset för ett ideellt arbete jag berättar mer om sen.
- Repa teater.
- Gå på kompisdejt.
- Ta med mig själv på en välförtjänt shoppingrunda så fort CSN-pengarna anländer.
I februari månad ska jag se Hamlet på Stadsteatern, inleda min praktik på en psykavdelning, gå på RFSU:s medlemsutbildning (äntligen!) och sen blir det förhoppningsvis vår och allt blir vackert, enkelt och härligt.
Och så ska jag fortsätta läsa så mycket skönlitteratur jag orkar mellan tunga kursböcker.
Hitta ett sommarjobb! Mycket viktigt - helst på SÖS. Och så letar jag efter en inspirerande sommarkurs, där man får måla, dreja eller kanske skriva i vacker, lantlig miljö. I augusti far jag nog till Göteborg, inackorderar mig hos bästa H och går på Way Out West.
Det kommer bli så, så bra. Allt annat är oacceptabelt.
Tänker på citatet:
Man får nästan alltid det man önskar. Man vet bara inte när eller hur.
(Flaxa Mildväder, Glasblåsarns barn.)
Ack så äckligt men ändock så härligt.
Oumffghaaiiiooo!!! Ungefär så känns det i mig när jag ser det äckelhärligaste jag vet: sår. Tro inte att jag enbart njuter när jag ser det, jag kan rysa i hela kroppen av äckel men ändå är det nånting med det som tilltalar mig. Som gör att jag inte kan sluta titta. Fascineras.
Idag har jag till exempel sett ett utomordentligt otrevligt (hoppas det där inte blir plus minus noll) trycksår. Skulle tippa på en grad 3 av 4. Vätskande och härligt.
För ett par veckor sedan på praktiken fick jag den stora äran att stirra rakt in genom ett avlångt sår som blottade delar av en patients ryggmuskulatur. Sweet Jesus, det var fint.
Och så älskar jag att pilla upp sårskorpor på mig själv. Men vem gör inte det, egentligen?
Åh vad jag ser fram emot, samtidigt som jag räds, alla framtida sår jag kommer skåda!
Att jag är klumpig vet ni redan men här kommer ytterligare ett bevis.
Finns det någon klubb för extremt klumpiga människor? Jag borde fått en inbjudan för längesen men särskilt sen i lördags. Nästan så jag borde yrka på att bli hedersmedlem.
Ljuvliga 17/1800-tal...
Fanny Hill, min kvällsunderhållning igår. BBC:s svulstiga miniserier är något av det bästa jag vet.
Känner att det blir sådan litteratur i sommar.
Eller för att ta det ytterligare ett steg: jag har en känsla av att detta är min länge outlevda passion - romaner, filmer och serier om 17/1800-talet. Min uppgift från och med nu att läsa allt jag kan komma över av Jane Austen, systrarna Bronte, John Cleland och alla de andra, både det jag redan läst och inte. Och så ta mig igenom alla filmer och serier - gudars vilken lycka!
Bilder från Jane Eyre, Pride and prejudice, Sense and Sensibility, Little Women, Northanger Abbey.
Dagen vi alla tog farväl.
Grattis på födelsedagen. Hur mår du?
Så minns jag dig. Glömde inte en enda födelsedag. Och ville alltid veta hur man mådde. På riktigt. Din röst var alltid vänlig och du hade gröna fingrar, jag minns hur krukväxterna växte upp till taket och slingrade sig kring gardinstängerna i ditt hem.
En gång var du barn och lekte med min far på kyrkogården.
Jag fick se din konfirmationsbild idag, det var inte klokt så vacker du var. Som den tidens filmstjärnor. Hoppas du fick höra det, många gånger.
Hoppas du fick höra allt det alla sa idag. Det vore bedrövligt om idag var första gången.
Och hoppas du har det bra, du och din far, därborta nånstans. Kanske sitter ni och dricker kaffe tillsammans, det var nog färdigbryggt när du kom, för han har väntat på dig. Han plockade ned porslinet från kökshyllan och ställde kopparna med kaffekannan på en bricka. Och just som han satte ned brickan på utebordet, som står så fint under ett blommande körsbärsträd, så kom du gående nånstans därborta, han såg din silhuett och vinkade, och du förstod inte än vem han var och var du kommit. Men strax så såg du den välbekanta, magra kroppen och ansiktsdragen som du fortfarande kan utantill, efter tjugofyra långa år på jorden. Och du kunde liksom inte tro dina ögon så underligt det var att se honom igen. Det dröjde alls inte länge, sen satt och ni där och tittade på varandra, drack kaffe och pratade som om ingen tid gått alls. Och ni har det så bra och så trevligt och solen skiner så vackert, så det är inte riktigt klokt.
(Och hela det här inlägget kändes väldigt mycket Astrid Lindgren. Men så är hon också den som skriver allra finast och bäst om döden, så inte är det konstigt att man blir inspirerad. Apselut inte.)
Dravel.
Näe nu tycker jag dagarna kan ta och sakta ner lite, känns som att jag snart är en tablettknaprande pensionär med åderbråck och framfall. Gode gud, låt mig vara ung och spänstig ett litet tag till.
Idag stod det nåt i DN om att ungdomar som konditionstränar tenderar att bli mer intellektuellt högpresterande än de som föredrar att sitta stilla. Jag känner liksom hur min hjärna börjar smälta och långsamt rinna ut genom öronen... Varför är det så TRÅKIGT att träna när det nu är så himla braaaa!? Undrar jag.
Och sen undrar jag varför RFSU ger sig sjutton på att inte svara på mitt mail där jag snällt ber om kontaktuppgifter till deras internationella grupp. Jag som var så taggad på att bli en aktiv, engagerad människa och hitta smarta människor med trevliga värderingar som sitter på massa intressant fakta som jag ska ta del av. Apropå att aktivera sig inom något, Klimataktion har jag tappat helt. Om bara några dagar är det klimattoppmöte i Köpenhamn där ett nytt klimatavtal ska tecknas, och jag ska bara sitta här hemma och hålla tummarna och tänka på alla fina demonstranter. Min storasyster till exempel. Och hoppas att de som sitter där och förhandlar tänker på jorden och alla ofödda barn.
Förutom att jag oroar mig för framtida klimatkatastrofer så oroar jag mig för min egen lathet att skjuta upp saker till sista stund. Typ ett av de vanligaste problemet hos människan i stort känns det som, så som för alla andra så löser det sig nog även för mig.
Näe nu blir det läsning och sen sova. Upp i ottan.
Första advent.
Igår tillverkades sneda och buckliga pepparkakor hemma hos Disa, som vi senare gick loss på med kristyr i hörnklippta fryspåsar. I övrigt känns bullbilden i headern rätt missvisande då jag knappt bakar alls längre. Min inneboende bullmamma har tagit en lång slummer. Det är 1. för att hon inte har något riktigt kök, 2. för att hon inte har någon frys att stoppa bullarna i och 3. för att hon inte har folk i huset som kan äta upp dem, vilket betyder att hon måste äta upp alla bullarna själv och då hinner de mögla innan hon är klar.
Nä, nu ska jag vara flitig. Så jag hinner träffa Lisa och diskutera livet och dess trevligheter samt jävligheter, tvätta kläder och kanske läsa lite ur I en klass för sig (som jag inte fattar att jag inte läste för flera år sen, Fanny Ambjörnsson är min idol!).
Om bildsalen som försvann och minnen som finns kvar.
Åkej. Jag vet inte om förkylningar eller sjukdomstillstånd gör människor extra känslosamma, jag skulle tippa på att det är så, för idag började jag nästan gråta när lillasyster berättade att hela min gamla gymnasieskola är igenbommad. Alla program har flyttat till andra lokaler, och min älskade, älskade bildsal är tömd. Den finns inte längre. Kvarlämnade spår av mig och mina klasskamrater är utraderade för gott. Inte nog med att jag knappt har kontakt med en enda i min gamla klass längre, nu har dessutom mitt andra hem under gymnasietiden försvunnit. Det känns lite som om en del av jorden har gått under. Jag älskade min gymnasietid. Det var den bästa tiden sedan dagis, tyckte jag då. Och nu finns ingenting av den kvar. Konstigt.
Jag tycker om övergångarna, från det gamla till det nya. Förmodligen för att jag är så ivrig och vill att allt ska ske med en gång. Men sen, flera år efteråt, så blir jag sentimental som bara den. För att allt är så förgängligt. Efter ett tag är det som om saker aldrig hade hänt. Och man undrar vad människor minns, om de minns samma saker som jag. Eller något helt annat.
Jag vet att jag förmodligen modifierar mina minnen allt eftersom åren går. Plockar ut det gottaste. Glömmer det som var jobbigt. Men det är känslan i bröstet som spelar störst roll. Som har det slutgiltiga svaret på hur det mestadels var. Och hur mycket jag faktiskt ändå ångrar av gymnasietiden, eller i alla fall önskar att jag gjorde annorlunda, så säger känslan i bröstet mig att det ändå var en fin tid. Det kan ingen ta ifrån mig.
Ingen svininfluensa.
Min sprängande huvudvärk hindrar mig från att hålla mig koncentrerad och dessutom vill jag inte sitta och nysa på mina klasskamrater, som kommer rygga bakåt och tro att jag smittar dem med svininfluensan.
Men jag kan garantera att jag bara har en helt vanlig förkylning, därför att 1, förloppet har gått oerhört långsamt, 2, jag har ingen feber (men är tillräckligt däckad ändå).
Suck. Jag som planerat att baka kanelbullar hos S ikväll. Titta på fler avsnitt av True Blood. VAD DET SUGER ATT BO SJÄLV NÄR MAN ÄR SJUK!!
