Dagen vi alla tog farväl.
Grattis på födelsedagen. Hur mår du?
Så minns jag dig. Glömde inte en enda födelsedag. Och ville alltid veta hur man mådde. På riktigt. Din röst var alltid vänlig och du hade gröna fingrar, jag minns hur krukväxterna växte upp till taket och slingrade sig kring gardinstängerna i ditt hem.
En gång var du barn och lekte med min far på kyrkogården.
Jag fick se din konfirmationsbild idag, det var inte klokt så vacker du var. Som den tidens filmstjärnor. Hoppas du fick höra det, många gånger.
Hoppas du fick höra allt det alla sa idag. Det vore bedrövligt om idag var första gången.
Och hoppas du har det bra, du och din far, därborta nånstans. Kanske sitter ni och dricker kaffe tillsammans, det var nog färdigbryggt när du kom, för han har väntat på dig. Han plockade ned porslinet från kökshyllan och ställde kopparna med kaffekannan på en bricka. Och just som han satte ned brickan på utebordet, som står så fint under ett blommande körsbärsträd, så kom du gående nånstans därborta, han såg din silhuett och vinkade, och du förstod inte än vem han var och var du kommit. Men strax så såg du den välbekanta, magra kroppen och ansiktsdragen som du fortfarande kan utantill, efter tjugofyra långa år på jorden. Och du kunde liksom inte tro dina ögon så underligt det var att se honom igen. Det dröjde alls inte länge, sen satt och ni där och tittade på varandra, drack kaffe och pratade som om ingen tid gått alls. Och ni har det så bra och så trevligt och solen skiner så vackert, så det är inte riktigt klokt.
(Och hela det här inlägget kändes väldigt mycket Astrid Lindgren. Men så är hon också den som skriver allra finast och bäst om döden, så inte är det konstigt att man blir inspirerad. Apselut inte.)
Dravel.
Näe nu tycker jag dagarna kan ta och sakta ner lite, känns som att jag snart är en tablettknaprande pensionär med åderbråck och framfall. Gode gud, låt mig vara ung och spänstig ett litet tag till.
Idag stod det nåt i DN om att ungdomar som konditionstränar tenderar att bli mer intellektuellt högpresterande än de som föredrar att sitta stilla. Jag känner liksom hur min hjärna börjar smälta och långsamt rinna ut genom öronen... Varför är det så TRÅKIGT att träna när det nu är så himla braaaa!? Undrar jag.
Och sen undrar jag varför RFSU ger sig sjutton på att inte svara på mitt mail där jag snällt ber om kontaktuppgifter till deras internationella grupp. Jag som var så taggad på att bli en aktiv, engagerad människa och hitta smarta människor med trevliga värderingar som sitter på massa intressant fakta som jag ska ta del av. Apropå att aktivera sig inom något, Klimataktion har jag tappat helt. Om bara några dagar är det klimattoppmöte i Köpenhamn där ett nytt klimatavtal ska tecknas, och jag ska bara sitta här hemma och hålla tummarna och tänka på alla fina demonstranter. Min storasyster till exempel. Och hoppas att de som sitter där och förhandlar tänker på jorden och alla ofödda barn.
Förutom att jag oroar mig för framtida klimatkatastrofer så oroar jag mig för min egen lathet att skjuta upp saker till sista stund. Typ ett av de vanligaste problemet hos människan i stort känns det som, så som för alla andra så löser det sig nog även för mig.
Näe nu blir det läsning och sen sova. Upp i ottan.
Första advent.
Igår tillverkades sneda och buckliga pepparkakor hemma hos Disa, som vi senare gick loss på med kristyr i hörnklippta fryspåsar. I övrigt känns bullbilden i headern rätt missvisande då jag knappt bakar alls längre. Min inneboende bullmamma har tagit en lång slummer. Det är 1. för att hon inte har något riktigt kök, 2. för att hon inte har någon frys att stoppa bullarna i och 3. för att hon inte har folk i huset som kan äta upp dem, vilket betyder att hon måste äta upp alla bullarna själv och då hinner de mögla innan hon är klar.
Nä, nu ska jag vara flitig. Så jag hinner träffa Lisa och diskutera livet och dess trevligheter samt jävligheter, tvätta kläder och kanske läsa lite ur I en klass för sig (som jag inte fattar att jag inte läste för flera år sen, Fanny Ambjörnsson är min idol!).
Om bildsalen som försvann och minnen som finns kvar.
Åkej. Jag vet inte om förkylningar eller sjukdomstillstånd gör människor extra känslosamma, jag skulle tippa på att det är så, för idag började jag nästan gråta när lillasyster berättade att hela min gamla gymnasieskola är igenbommad. Alla program har flyttat till andra lokaler, och min älskade, älskade bildsal är tömd. Den finns inte längre. Kvarlämnade spår av mig och mina klasskamrater är utraderade för gott. Inte nog med att jag knappt har kontakt med en enda i min gamla klass längre, nu har dessutom mitt andra hem under gymnasietiden försvunnit. Det känns lite som om en del av jorden har gått under. Jag älskade min gymnasietid. Det var den bästa tiden sedan dagis, tyckte jag då. Och nu finns ingenting av den kvar. Konstigt.
Jag tycker om övergångarna, från det gamla till det nya. Förmodligen för att jag är så ivrig och vill att allt ska ske med en gång. Men sen, flera år efteråt, så blir jag sentimental som bara den. För att allt är så förgängligt. Efter ett tag är det som om saker aldrig hade hänt. Och man undrar vad människor minns, om de minns samma saker som jag. Eller något helt annat.
Jag vet att jag förmodligen modifierar mina minnen allt eftersom åren går. Plockar ut det gottaste. Glömmer det som var jobbigt. Men det är känslan i bröstet som spelar störst roll. Som har det slutgiltiga svaret på hur det mestadels var. Och hur mycket jag faktiskt ändå ångrar av gymnasietiden, eller i alla fall önskar att jag gjorde annorlunda, så säger känslan i bröstet mig att det ändå var en fin tid. Det kan ingen ta ifrån mig.
Ingen svininfluensa.
Min sprängande huvudvärk hindrar mig från att hålla mig koncentrerad och dessutom vill jag inte sitta och nysa på mina klasskamrater, som kommer rygga bakåt och tro att jag smittar dem med svininfluensan.
Men jag kan garantera att jag bara har en helt vanlig förkylning, därför att 1, förloppet har gått oerhört långsamt, 2, jag har ingen feber (men är tillräckligt däckad ändå).
Suck. Jag som planerat att baka kanelbullar hos S ikväll. Titta på fler avsnitt av True Blood. VAD DET SUGER ATT BO SJÄLV NÄR MAN ÄR SJUK!!
Att prestera
Jag visar sällan upp saker jag gör utan att vara hundraprocentigt nöjd med det. (Eller åtminstone nittioåtta). Går det fel en gång gör jag aldrig om det. Som att sjunga för folk till exempel. En gång var jag ganska duktig på det. Jag sjöng "Lilla Sofie" på skolavslutningen i trean och fick massor av beröm. Sen blev jag äldre och medveten om vad jag egentligen höll på med. Nervositeten tog överhand. Då pratar vi inte pirr i magen, vi pratar växande ångestklump i hela bröstkorgen. Rösten blev ful och sången tog slut.
Och tecknandet. Efter gymnasiets tre år i bildsalen var det som om konstnären i mig utmattat kastade sig över mållinjen för att aldrig resa sig igen. Jag kan bara rita när jag klottrar på åhörarkopior under föreläsningar numera. Annars blir det bara strunt. Fel proportioner och fula skuggningar. Eller kanske framförallt blir det nästan ingenting. Jag är tom på idéer.
Skrivandet. Jag skrev och läste mig igenom hela högstadiet. Det enda jag hade i huvudet var hur det skulle gå för mina uppdiktade karaktärer, när andra i min ålder bekymrade sig över verkliga personer och relationer. Min svenskalärare sa alltid: "Skicka boken när den kommer!". Jag åkte på skrivarläger när jag var sexton år, kanske mer för att träffa likasinnade än för att skriva. Och jag fick massor av vänner. Men det jag skrev blev inte hälften så bra som det jag gjort innan. Så slutade jag skriva.
Teatern... Åh herregud jag kan fortsätta hur länge som helst.
Prestationsångesten gör mig förlamad. Förlamningen gör min prestation sämre. Det dåliga resultatet gör mig uppgiven. Och så fortsätter det. Runtruntrunt. Det är sånt här som får mig att vilja flytta ut i skogen.
Tanten är tillbaka!
Och tänka sig, hon är helt och hållet välbehållen och fullständigt klar i huvudet efter resan.
Farbrorn likaså. Förhoppningsvis har vi varken dragit på oss svininfluensa eller MRSA. Bara lite snuva, men det går an.
Det har varit vin och öl nästan varje kväll på resan, de få gånger vi lät bli kände vi oss SÅ duktiga. TÄNK VA, vi har inte druckit alkohol och har trevligt ändå!
Farbrorn hyser en osedvanligt stark skräck för att bli plötsligt hungrig utan att ha omedelbar tillgång till mat och hade packat ryggsäcken full med flapjacks. För er som inte känner till detta snacks kan jag berätta att det är en rektangulär, kompakt kaka gjord av sammanpressade havregryn och socker. Denna sort med ett lager av choklad på toppen. Ett par tuggor räcker för att bli mätt. Han hade med sin en förpackning om 20 och var dödligt trött på dem när hälften var slut. Själv föråt jag mig på flapjacks redan 06/07 när jag bodde i London (det var ett utmärkt mellanmål när man var långt hemifrån och inte hade råd med lunch).
Resans ständigt upprepande dialog:
Jag: Jag är hungrig!
Han: Vill du ha en flappe?
Jag: NEEJ. MAAAT.
Farbrorn, som självutnämnt sig till MacGyver eftersom han hyser ett stort intresse för praktiska saker, var stolt som en tupp varje gång någon av alla hans finurliga manicker han packat med sig kom till användning. (Saker jag självklart hade skrattat åt innan avresan i Stockholm). Och prisade med jämna mellanrum sin favoritaffär: Biltema. Det är där ni hittar exempelvis pannlampor, så ni vet. Om ni skulle behöva en, nån gång.
Jag tänker inte skriva någon utförlig reseberättelse. Det blir bara tradigt. Men jag kan säga som så, att Les Calanques var en fröjd för ögat med härliga klippor och det allra blåaste vattnet. Så värt den svettiga vandring det krävdes för att ta sig dit. Italien hade fantastiska vyer och utsökt mat, men alldeles för mycket bilar. Jag kommer minnas våra scooterutflykter i bergen mellan Sorrento och Termini, och den unge, halvfete servitören Genaró på vår favoritrestaurang med utsikt mot havet. Otaliga solnedgångar, den fantastiska månen.
Bästa stad på resan: Berlin. Dit ska jag definitivt återvända.
Så fint att vara borta. Och så skönt att komma hem.
Äckel-axe.
På tunnelbanan hem fascinerades jag och mina systrar av en märklig reklamaffisch med texten DO NOT UNDERESTIMATE THE AXE EFFECT och en bild på en snaggad kille i en randig pikétröja med en svensk flagga målad i ansiktet. Över munnen var färgen bortskavd och man skymtade röd hud med vita märken i som bildade ett kors.
Först blev vi smått upprörda bara av det faktum att Axe överhuvudtaget existerar och att killar/män envisas med att använda smörjan. Det luktar inte gott! Samtliga deodoranter, parfymer och schampon som det står Man på doftar apa och är inte det minsta tilldragande. Både jag och min äldre syster har vänligt men bestämt framfört detta till våra pojkvänner. De får gärna dofta blommor och äpplen, men inte något som ens påminner om Axe eller Nivea man.
Så småningom började vi titta närmare på den lustiga reklambilden och spekulera i vad den egentligen ville säga. Här är alternativen:
1. Killen är nazist, använder Axe och får en smocka i ansiktet. (Rimligt, eller hur?)
2. Killen är nazist, får en smocka och blir... dansk? (Vitt kors mot röd hud).
3. Killen är nazist, blir upphånglad (av okänd anledning), tjejen upptäcker hans äckeldoft och piskar honom två gånger över munnen som straff.
And so on. Vi kom säkert på sju olika alternativ och jag tror inte ett enda var rätt. Vad betyder reklamen?? Jag är otroligt nyfiken. För om det ska vara så enkelt att han blir upphånglad därför att han har Axe på sig (det mest troliga alternativet egentligen, dock inte lika roligt som de andra) var kommer den svenska flaggan in i bilden, och varför ser munnen ut som danska flaggan? (Och varför ser han så jävla sur ut?)
Jag hoppas försäljningen går åt pipsvängen, hur som helst.
Låt mig få skryta ett slag.
Är så, så glad över resultaten på de två sista tentorna - högsta betyg både i vetenskaplig metodik-tentan (som visserligen var ett skämt) och den obegripliga hemtentan i etik. Få saker smakar så gott som bekräftelse av detta slag. Inte ens regnet stör mig längre.
Skryta vill jag även med att min 21-årige Angelmanbror tog studenten i veckan, att min bästa väninna är hetast i Stockholm med sitt röda hårsvall, att min mamma släpper sin bok efter sommaren, att min yngsta kompis äntligen lärt sig gå på toaletten och att min syster är en fantastisk dansös.
Om resor.
Köpenhamn - Köln - Paris
Paris - Marseille
Neapel - Florens
Berlin - Hamburg
Sträckor vi idag bokade platser på för den kommande tågluffen i juli. Turerna däremellan skall bokas senare, då bland annat Italien var sena med att lägga ut sina tider. Men ändock, äntligen är vi en bit på väg och jag är så glad! Denna resa har jag sett fram emot och planerat så smått under två års tid och nu finns både tid, pengar och reskamrat.
Jag kan verkligen inte skryta med att vara någon särskilt berest människa. När jag var liten gick semestrarna ut på att resa inom Sverige, på sin höjd in i Norge. Vi tillbringade somrarna i Hällekis, Lidköping, Simrishamn, Ystad, Ängelholm, Smögen, Abisko, Stockholm eller Lillehammer. Jag hatade att åka bil och drömde alltid om att åka Utomlands, som Alla Andra gjorde. Den första och enda utlandssemestern med familjen blev Grekland. Jag var fjorton år och glömde mina sandaler hemma i radhuset. Vi bodde precis vid havet. Jag och min lillasyster solade så vi blev bruna som pepparkakor och jag lärde mig grekiska av en anställd på hotellet. Mitt i alltihop körde de två planen in i Twin Towers och mamma trodde det skulle bli världskrig, hon lät mig inte ens gå själv och handla i mataffären som låg på andra sidan gatan. Jag har nog aldrig varit så arg på henne som då.
Grekland var nog en helt okej semester. Men ärligt talat är jag glad över att jag slipper resa någonstans med mina föräldrar igen. Och mest glad är jag över att jag aldrig blir fjorton år igen. Huva.
Empati.
Skjut mig, säger tanten och menar allvar.
Ja inte jag då, utan en av de verkliga gamla, de som bor på mitt nya jobb.
Skjut mig, så jag slipper eländet.
Just vid såna tillfällen har jag svårt att veta vilken min jag ska lägga på mig. I den geriatriska litteraturen finns hela kapitel som beskriver förhållningssätt, bemötande och vikten av empatisk förmåga. Hur man ska tänka, vad man ska säga, vad man inte ska säga.
Men ingenting om vad man ska visa med ansiktet. (Eller så har jag bara missat det...)
I romaner beskrivs medlidande blickar som någonting negativt, något som huvudpersonen absolut inte vill ha hur extremt otursförföljd och deprimerad hon än är.
Så hur ska man se ut?
Jag märker liksom att jag automatiskt rynkar pannan och drar upp mungiporna lite försiktigt, ungefär som "Din stackare där". Men jag vet inte om det är riktigt rätt.
Vilken bok i världen jag än läser så är väl allt knappast överförbart på varje patient. Och det får vi också lära oss. Men man vill ju så gärna göra rätt. Även när det handlar om något så litet som ett snabbt ansiktsuttryck.
Att visa empati utan att se alltför medlidsam ut. Men hey, så enkelt.
Mer nittio än tjugotvå.
Kanske som tidsfördriv.
Kanske som ett sätt att föra dagbok, med publik. Så ni kan kritisera mina fel och misstag här i livet, och berömma mig när jag någon gång gör rätt. Kanske för att jag ska släppa på mina hämningar, de som gör att jag slutar göra saker som inte blir fullt så bra som jag vill. Slutar måla, slutar skriva, slutar vara social. Som gör att jag kan skriva en halv sidas lång kommentar bara för att sedan radera den.
Kanske för att slippa städa min lägenhet och skriva istället.
Kanske som ett alternativ till att ge sig ut och springa, eftersom jag är extremt lat och gärna spenderar timmar sittandes på min breda bak istället för att aktivera mina muskelgrupper.
Ja, vad vet jag. Men voila, här är den i alla fall. Designad av Disa, tackochbock. Av bilderna att döma är jag en bullbakande sjuksköterskestudent med en stor förkärlek för barnboksillustrationer. Eller nåt sånt.
Jag är fumlig, tankspridd och hör sällan vad människor säger, vilket brukar skapa stor irritation bland mina närmaste. Fumligheten resulterar allt som oftast i att jag har sönder saker och får skämmas, tankspriddheten har jag ärvt av min mor och är inte så mycket att göra nåt åt. Fast allt det där vet ni förstås redan. Men jag vill kanske klargöra, en gång för alla, att jag är VÄL medveten om dessa tre olyckliga brister. Tråkigt för er, men ni kan ju vara lite förutseende i fortsättningen och plocka undan era finaste pinaler när jag kommer på besök i ert hem, och vill ni att jag ska höra vad ni säger så ta ordentlig ögonkontakt och artikulera tydligt. Led mig gärna över vägen för annars är risken stor att jag blir påkörd, i min värld finns inga bilar. Kort sagt, tänk på mig som 90 år och lätt dement. Det är okej.
Nu ska 90-åringen städa och jag hoppas jag slipper snubbla över dammsugaren och bryta lårbenshalsen. Tack och lov har jag fortfarande ett starkt skelett och en ung kropp, så med allra största sannolikhet slipper jag ringa 112 idag.
Peppar, peppar ta i trä...
nattliga msnkonversationer.
Kristin säger:
okej, om det ska bli nån blogg måste jag
1. ta fler bilder
2. göra fler roliga saker. typ gå på karneval och supa och sånt.
3. eh. vad mer?
laga mer rolig mat kanske.
---
värt att fundera över.
xoxo
Disa
