En enastående ensemble.
Efter en månads blogguppehåll är jag nu tillbaka, jubel och fröjd! Vi får se hur länge det håller i sig.
Anledningen att jag inte skrivit på flera veckor är nog mest för att jag varit helt uppslukad av pjäsen vi spelat och inte haft tid eller lust att samla mina tankar kring det hela genom att sammanfatta någonting i bloggen, utan bara velat uppleva. Leva och uppleva.
April har helt klart varit den bästa månaden hittills i år och jag har haft roligare än på mycket, mycket länge. Efter sista föreställningen drog vemodet över mig och jag genomgick några dagar av totalt antiklimax och jag hade nog knappt kunnat stå upp om det inte vore för några fina pärlor i min syrraklass.
Det har varit underbart att stå på scen igen, att möta publiken, att förbereda sig i den trånga logen och att svettig pusta ut efter applådtacket. För att inte tala om alla fantastiska "after-play-parties" med ensemblen.
Vi svor på att fortsätta träffas. Efter sista föreställningen i söndags har jag redan träffat delar av ensemblen två gånger. Igår var vi några stycken som gick för att vara publik till ett genrep av en annan föreställning och efteråt tog vi en öl på ett sunkhak. Och fattade kanske världens bästa beslut - vi drar igång ett nytt projekt! Åtminstone fem av oss åtta. Från och med nu ska vi införa onsdagsträffar med textläsning, improvisation och diskussioner för att så småningom hitta ett nytt manus att sätta tänderna i. Jag är så lycklig som om jag vore kär! Min ensemble är min nya drog.
Nu ska jag vara duktig och granska mitt PM inför c-uppsatsen, och samtidigt fundera lite på vad vår ensemble ska få för namn...
Anledningen att jag inte skrivit på flera veckor är nog mest för att jag varit helt uppslukad av pjäsen vi spelat och inte haft tid eller lust att samla mina tankar kring det hela genom att sammanfatta någonting i bloggen, utan bara velat uppleva. Leva och uppleva.
April har helt klart varit den bästa månaden hittills i år och jag har haft roligare än på mycket, mycket länge. Efter sista föreställningen drog vemodet över mig och jag genomgick några dagar av totalt antiklimax och jag hade nog knappt kunnat stå upp om det inte vore för några fina pärlor i min syrraklass.
Det har varit underbart att stå på scen igen, att möta publiken, att förbereda sig i den trånga logen och att svettig pusta ut efter applådtacket. För att inte tala om alla fantastiska "after-play-parties" med ensemblen.
Vi svor på att fortsätta träffas. Efter sista föreställningen i söndags har jag redan träffat delar av ensemblen två gånger. Igår var vi några stycken som gick för att vara publik till ett genrep av en annan föreställning och efteråt tog vi en öl på ett sunkhak. Och fattade kanske världens bästa beslut - vi drar igång ett nytt projekt! Åtminstone fem av oss åtta. Från och med nu ska vi införa onsdagsträffar med textläsning, improvisation och diskussioner för att så småningom hitta ett nytt manus att sätta tänderna i. Jag är så lycklig som om jag vore kär! Min ensemble är min nya drog.
Nu ska jag vara duktig och granska mitt PM inför c-uppsatsen, och samtidigt fundera lite på vad vår ensemble ska få för namn...
