en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Min mamma har en blogg och jag tycker ni ska läsa den.
Hon är ju liksom författare på riktigt.

Om någon är sugen på att göra en skönhetsoperation kan ni ju fråga mig först hur trevligt det ser ut. Jag skulle inte rekommendera näsplastiken. Ett snitt läggs i huden mellan näsborrarna och näshuden öppnas och dras bakåt mot näsroten - vips så har din näsa öppat sig som ett lock och du skymtar brosk och ben och andra trevliga saker därinunder. Så filas lite ben och kapas lite brosk, allt efter patientens önskemål. Hudlocket dras igen och fästs med några suturer och voila, en ny näsa.
En inte alltför behaglig syn. Jag hoppas ni gillar era näsor som de är. Annars kan ni ju börja med det från och med idag.

Själv har jag alltid gillat personliga näsor. Få saker skiljer sig så tydligt åt i form och storlek från människa till människa som just näsor.
Jag hade en kompis när jag gick i lågstadiet som brukade be mig rita teckningar som hon kunde fylla i (vill minnas att de flesta barn tyckte bättre om att färglägga än att teckna, för mig var det precis tvärtom). Och hon bad mig alltid hoppa över näsorna när jag ritade människor eftersom "näsor är så fula".
Jag tyckte det var konstigt. Det såg ju helt befängt ut med bara ögon och mun, mer som en fisk än som en människa. Näsan är ju vad som ger ansiktet karaktär! Den sitter så högtidligt placerad mitt i ansiktet och om du tänker att du ska titta en person rakt i båda ögonen tittar du faktiskt egentligen på näsan (eftersom det ju annars bara går att titta in i ett öga i taget). Om man petar näsan uppåt eller nedåt ser man plötsligt ut som en helt annan person. Jag skulle inte känna igen mig själv i spegeln om jag hade en annan näsa.
En annan bra sak med näsor är att de är så mysiga att gnuggas med, så kallade eskimåkyssar.
Kort sagt, näsan är fin sak! Inte för allt i världen vill jag få den uppfläkt och nedfilad. Den är ju min och den är ju jag.

Det enda tråkiga med näsan är att den blir så kall på vintern. Någon borde uppfinna en näsmössa. Kanske blir det jag.

Syster: men storan då! den 20 september kl. 20:51

Jag: jag saknar oss ♥ den 2 oktober kl. 16:42

Syster: Vi lever ju. vi ska fortfarande flytta till samma stad, bo grannar och få barn samtidigt. Efter att du rest jorden runt och jag varit slav för konsten. Det blir rödvinsfredagar, pyssellördagar och klimatkämparsöndagar. Du ska ta hand om mina överansträngningsskador och jag ska lära dina söner (med långt hår i knut) balett. Kommer bli toppen. för 15 timmar sedan

Jag: Åh. Får jag det så ska jag aldrig mer klaga över nånting i hela mitt liv.
Svarar på ditt mejl snart, ska bara äta frulle med far.
puss för 7 timmar sedan

Operation var det.

Man kan aldrig förutse sina reaktioner. Bröstförstoring med implantat, patienten är i ungefär samma ålder som jag. Jag reflekterar inte nämnvärt över det när vi läser operationsschemat. Inte förrän jag tar patienten i hand, möter hennes något timida blick, kör iväg henne till salen, hjälper henne upp på operationsbordet och för syrgasmasken till hennes ansikte så inser jag. Inser vad det faktiskt är hon tänker göra. När vi sövt och säkrat andningen, operationssjuksköterskan tvättat flickans överkropp och kirurgen lagt ett första snitt under det vänstra bröstet blir jag alldeles kall.

 

Nyss var hon pigg och vaken, rödkindad och levande och vackrare än vad hon nånsin kommer förstå. Och nu ligger hon här. Utan minsta kontroll. Hon har lämnat över sin kropp i våra händer och låter den obarmhärtigt bli uppskuren på operationsbordet. Hon har ingen dödlig sjukdom, har inte ådragit sig en skada, har inga medfödda, synliga missbildningar. Hon är bara inte nöjd. Så till den grad missnöjd över den hon är, över den kropp hon fötts med, att hon är beredd att lägga sig på ett operationsbord, bli nedsövd, och låta någon karva i henne. Låta någon dra och slita och skära, fylla upp, sy igen och bandagera.

 

Det handlar inte om att jag inte förstår henne. Visst är det så, att jag aldrig själv, aldrig någonsin, skulle lägga mig på samma operationsbord, under samma knivar och händer, för att få samma resultat. Trots det känns det som att jag förstår henne bättre än någon annan patient jag mött. Vet hur hon vridit och vänt sig framför spegeln, hållit in magen och tryckt upp brösten, känt och klämt och snurrat och suckat. Gråtit över livets alla nedgångar och bittra misslyckanden. Nöjt sig med en handfull rivna morötter och en sorglig knäckebrödmacka i skolmatsalen.

 

Vore det inte för mina föräldrar, att de inte bara såg mig och visade, på alla sätt man nånsin kan visa, att jag dög, utan också lät mig få säga, ända sedan jag lärde mig tala, hur fin och bra jag är. Varför ska man lära ett barn något annat när självförtroendet ändå snart kommer ge vika, i det oundvikliga mötet med världen därutanför?

Vore det inte för att alla andra viktiga vuxna omkring mig alltid mötte mig med ett leende och gav mig plats.

Vore det inte för att jag alltid haft en vän eller syster vid min sida att ventilera livets gåtor med.

Vore det inte för att jag som närhetslängtande sextonåring äntligen mötte kärleken, på kanske ett av de finaste sätten en människa kan göra, och med den oslagbara känslan av att bli sedd för allra första gången. Vore det inte för att han lärde mig att jag var värd något, att jag var vacker, att jag var fin precis som den jag är.

Vore det inte för det, så kanske det hade varit jag som legat på operationsbordet idag, med blottade bröst, redo att bli någon annan. Något bättre.

 

Det gjorde så förbannat ont att se den här flickan, och varken ett ansikstlyft några timmar senare eller en fettsugning i eftermiddags gjorde mitt inre lika känslostormande. De patienterna var betydligt äldre och av någon anledning gjorde det mig inte alls lika illa berörd.

Det var någonting med flickans ålder, hennes vänliga men ursäktande blick, och resten av personalens till synes likgiltiga inställning till hela kalaset, som gjorde mig så outsägligt arg och ledsen. Det brände bakom ögonen och stormade i mitt bröst.

 

Men min handledare. Hon såg. Hon förstod min upprördhet och nickade instämmande åt mina kommentarer. Vad är det för allvarligt fel på samhället och världen? Vad är det som gör, att den här fantastiskt vackra, unga tjejen, väljer att göra detta med sin kropp? Och samtidigt: är det någonsin ett val? Vad exakt gör det till ett val mer än att hon själv uppsökt läkare och bett om operationen?

 

Mitt hjärta slår så hårt så hårt och jag kan inte sluta tänka; Det kunde varit jag. Min syster. Du.

Min toalett slutar aldrig spola, jag har ätit alldeles för många PimPim och har tvåveckors-hår på benen men orkar inte bry mig.

I tisdags var dagen jag vann korv på ICA. Igår var dagen jag åt ihjäl mig på lasagne. Idag var dagen jag klädde ut mig till opsyrra, pratade gallimatias på ett seminarium och gjorde fluffigt potatismos (och korv) hos barnen på Hornsgatan.

Långt borta i de bayerska trakterna sitter min dansanta själsfrände som jag allt som oftast är på vippen att ringa närhelst nånting konstigt, roligt, jobbigt, vackert, pissigt, trevligt händer. Men spontana telefonsamtal klassas numera som sällsynt lyx och jag hinner glömma vad som var så viktigt att säga mellan gångerna vi pratar. Det försvinner ut i atmosfären och dränks i hjärnpladder.
Apropå korv så brukade danserskan utbrista i ett "vad korvigt!", när hon var liten. Och så pratade vi Plörrbert-språket. Det går ut på att man byter ut så gott som alla verb, substantiv och adjektiv mot Plörrbert. Och så får man böja det efter smak såklart. Det blir ungefär så här: "Alltså, såg du Plörrbert igår? Hon är så himla plörrbertig! Jag blir så plörrbert när Plörrbert plörrbertar hela tiden. Eller vad tycker du, Plörrbert?"

Plörrbert, jag saknar dig.

Jag skulle faktiskt ha njutit av att återigen ha en rutig skjorta, ett par gamla byxor och en formlös stickad tröja istället för den gamla nylonsärken, om det inte bara hade varit en mardröm att ta på sig dessa kläder. Eller snarare se dem dras på denna slappa och lealösa kropp, som människor vred fram och tillbaka och som inte längre var min annat än när jag plågades av den.


En våg av sorg sköljer över mig. Théophile, min son, sitter snällt där, hans ansikte är en halvmeter från mitt, och jag, hans far, har inte den självklara rättigheten att dra handen genom hans tjocka hår, gripa tag i hans duniga nacke, krama hans lilla lena och ljumma kropp så hårt att han nästan tappar andan. Vad finns det för ord för det? Är det förfärligt, orättfärdigt, vidrigt eller hemskt? Plötsligt orkar jag inte längre. Tårarna strömmar till och ur min strupe kommer en rosslig krampryckning som får Théophile att spritta till.


Mitt forna liv brinner fortfarande inom mig men begränsas mer och mer till minnesstoft.

(Jean-Dominique Bauby, 1997)

Introdag på Sophiahemmet operation. Jag kommer gå runt i två veckor och inbilla mig att jag är en karaktär i Grey's Anatomy. Sväva två meter ovan mark och känna mig galet cool.
Väck mig sen så är ni snälla.

Det var med både sorg och saknad jag inledde de första kindnypande höstdagarna i september, när skolan åter drog igång och livet fick en struktur och ett vardagslunk igen. Visserligen har jag jobbat så gott som hela sommaren, men inuti har jag känt mig helt ofattbart fri. Inga måste som överskuggat de lediga kvällarna, tiden utanför jobbet har bara varit min tid. Jag bär med mig fina pärlor till minnen från den här sommaren.
Nu är det redan oktober och träden sprakar i färger utanför mitt fönster.

Jag tänker inte låta hösten och vintern förgöra mig, inte ens alliansens vinst över de rödgröna eller SD:s intåg i riksdagen ska förmörka mitt sinne (bara göra mig lite mer upprorisk). För trots tristessen som ibland lägger sig som ett täcke över verkligheten och den utbredda egoismen som far fram som en farsot i världen, så finns små, fina saker som ändå gör det värt att leva. Och de små sakerna är de som i slutändan betyder allra mest.
Jag kan inte sluta fascineras över hur fantastiskt det är att lära känna nya människor, och hur många kloka sådana det faktiskt finns.

Jag försöker lära mig vad kärlek verkligen är, för det har alltid haft en stor plats i mitt liv och ibland på ett sätt som inte känts särskilt sunt. Men jag har förstått att det finns fler som jag och att det inte finns någon olycklig kärlek. Det känns helt okej att vara totalförälskad i någon som jag aldrig kommer kunna bli ett med, bara för att vi som par inte funkar tillsammans. Vi bestämde oss för att ge varandra frihet och plötsligt är all ångest som bortblåst och bara det allra finaste finns kvar. Kanske mitt ego kommer att spöka ibland, men jag tänker inte låta det ta över.

Det känns som om jag börjat leta efter någonting, inte hos andra, men hos mig själv. Någon slags inre religion, själ, livsstrategi. Jag vet inte vad det ska kallas men jag tror jag vet varför jag letar och varför jag vill ha det.