Äckel-axe.
På tunnelbanan hem fascinerades jag och mina systrar av en märklig reklamaffisch med texten DO NOT UNDERESTIMATE THE AXE EFFECT och en bild på en snaggad kille i en randig pikétröja med en svensk flagga målad i ansiktet. Över munnen var färgen bortskavd och man skymtade röd hud med vita märken i som bildade ett kors.
Först blev vi smått upprörda bara av det faktum att Axe överhuvudtaget existerar och att killar/män envisas med att använda smörjan. Det luktar inte gott! Samtliga deodoranter, parfymer och schampon som det står Man på doftar apa och är inte det minsta tilldragande. Både jag och min äldre syster har vänligt men bestämt framfört detta till våra pojkvänner. De får gärna dofta blommor och äpplen, men inte något som ens påminner om Axe eller Nivea man.
Så småningom började vi titta närmare på den lustiga reklambilden och spekulera i vad den egentligen ville säga. Här är alternativen:
1. Killen är nazist, använder Axe och får en smocka i ansiktet. (Rimligt, eller hur?)
2. Killen är nazist, får en smocka och blir... dansk? (Vitt kors mot röd hud).
3. Killen är nazist, blir upphånglad (av okänd anledning), tjejen upptäcker hans äckeldoft och piskar honom två gånger över munnen som straff.
And so on. Vi kom säkert på sju olika alternativ och jag tror inte ett enda var rätt. Vad betyder reklamen?? Jag är otroligt nyfiken. För om det ska vara så enkelt att han blir upphånglad därför att han har Axe på sig (det mest troliga alternativet egentligen, dock inte lika roligt som de andra) var kommer den svenska flaggan in i bilden, och varför ser munnen ut som danska flaggan? (Och varför ser han så jävla sur ut?)
Jag hoppas försäljningen går åt pipsvängen, hur som helst.
Låt mig få skryta ett slag.
Är så, så glad över resultaten på de två sista tentorna - högsta betyg både i vetenskaplig metodik-tentan (som visserligen var ett skämt) och den obegripliga hemtentan i etik. Få saker smakar så gott som bekräftelse av detta slag. Inte ens regnet stör mig längre.
Skryta vill jag även med att min 21-årige Angelmanbror tog studenten i veckan, att min bästa väninna är hetast i Stockholm med sitt röda hårsvall, att min mamma släpper sin bok efter sommaren, att min yngsta kompis äntligen lärt sig gå på toaletten och att min syster är en fantastisk dansös.
Om resor.
Köpenhamn - Köln - Paris
Paris - Marseille
Neapel - Florens
Berlin - Hamburg
Sträckor vi idag bokade platser på för den kommande tågluffen i juli. Turerna däremellan skall bokas senare, då bland annat Italien var sena med att lägga ut sina tider. Men ändock, äntligen är vi en bit på väg och jag är så glad! Denna resa har jag sett fram emot och planerat så smått under två års tid och nu finns både tid, pengar och reskamrat.
Jag kan verkligen inte skryta med att vara någon särskilt berest människa. När jag var liten gick semestrarna ut på att resa inom Sverige, på sin höjd in i Norge. Vi tillbringade somrarna i Hällekis, Lidköping, Simrishamn, Ystad, Ängelholm, Smögen, Abisko, Stockholm eller Lillehammer. Jag hatade att åka bil och drömde alltid om att åka Utomlands, som Alla Andra gjorde. Den första och enda utlandssemestern med familjen blev Grekland. Jag var fjorton år och glömde mina sandaler hemma i radhuset. Vi bodde precis vid havet. Jag och min lillasyster solade så vi blev bruna som pepparkakor och jag lärde mig grekiska av en anställd på hotellet. Mitt i alltihop körde de två planen in i Twin Towers och mamma trodde det skulle bli världskrig, hon lät mig inte ens gå själv och handla i mataffären som låg på andra sidan gatan. Jag har nog aldrig varit så arg på henne som då.
Grekland var nog en helt okej semester. Men ärligt talat är jag glad över att jag slipper resa någonstans med mina föräldrar igen. Och mest glad är jag över att jag aldrig blir fjorton år igen. Huva.
Empati.
Skjut mig, säger tanten och menar allvar.
Ja inte jag då, utan en av de verkliga gamla, de som bor på mitt nya jobb.
Skjut mig, så jag slipper eländet.
Just vid såna tillfällen har jag svårt att veta vilken min jag ska lägga på mig. I den geriatriska litteraturen finns hela kapitel som beskriver förhållningssätt, bemötande och vikten av empatisk förmåga. Hur man ska tänka, vad man ska säga, vad man inte ska säga.
Men ingenting om vad man ska visa med ansiktet. (Eller så har jag bara missat det...)
I romaner beskrivs medlidande blickar som någonting negativt, något som huvudpersonen absolut inte vill ha hur extremt otursförföljd och deprimerad hon än är.
Så hur ska man se ut?
Jag märker liksom att jag automatiskt rynkar pannan och drar upp mungiporna lite försiktigt, ungefär som "Din stackare där". Men jag vet inte om det är riktigt rätt.
Vilken bok i världen jag än läser så är väl allt knappast överförbart på varje patient. Och det får vi också lära oss. Men man vill ju så gärna göra rätt. Även när det handlar om något så litet som ett snabbt ansiktsuttryck.
Att visa empati utan att se alltför medlidsam ut. Men hey, så enkelt.
Mer nittio än tjugotvå.
Kanske som tidsfördriv.
Kanske som ett sätt att föra dagbok, med publik. Så ni kan kritisera mina fel och misstag här i livet, och berömma mig när jag någon gång gör rätt. Kanske för att jag ska släppa på mina hämningar, de som gör att jag slutar göra saker som inte blir fullt så bra som jag vill. Slutar måla, slutar skriva, slutar vara social. Som gör att jag kan skriva en halv sidas lång kommentar bara för att sedan radera den.
Kanske för att slippa städa min lägenhet och skriva istället.
Kanske som ett alternativ till att ge sig ut och springa, eftersom jag är extremt lat och gärna spenderar timmar sittandes på min breda bak istället för att aktivera mina muskelgrupper.
Ja, vad vet jag. Men voila, här är den i alla fall. Designad av Disa, tackochbock. Av bilderna att döma är jag en bullbakande sjuksköterskestudent med en stor förkärlek för barnboksillustrationer. Eller nåt sånt.
Jag är fumlig, tankspridd och hör sällan vad människor säger, vilket brukar skapa stor irritation bland mina närmaste. Fumligheten resulterar allt som oftast i att jag har sönder saker och får skämmas, tankspriddheten har jag ärvt av min mor och är inte så mycket att göra nåt åt. Fast allt det där vet ni förstås redan. Men jag vill kanske klargöra, en gång för alla, att jag är VÄL medveten om dessa tre olyckliga brister. Tråkigt för er, men ni kan ju vara lite förutseende i fortsättningen och plocka undan era finaste pinaler när jag kommer på besök i ert hem, och vill ni att jag ska höra vad ni säger så ta ordentlig ögonkontakt och artikulera tydligt. Led mig gärna över vägen för annars är risken stor att jag blir påkörd, i min värld finns inga bilar. Kort sagt, tänk på mig som 90 år och lätt dement. Det är okej.
Nu ska 90-åringen städa och jag hoppas jag slipper snubbla över dammsugaren och bryta lårbenshalsen. Tack och lov har jag fortfarande ett starkt skelett och en ung kropp, så med allra största sannolikhet slipper jag ringa 112 idag.
Peppar, peppar ta i trä...
