en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

För ungefär ett år sedan upptäckte jag att grannen mittemot inte var fullt normalt. Ända sedan dess har jag undvikit honom och hållit mig väldigt kort de gånger vi stött på varandra i trapphuset eller tvättstugan. Men har insett nu att han nog är ganska harmlös, han är bara väldigt bra på att prata massa skit i evigheter och har lite underliga vanor.
Grannen bredvid mig har jag däremot uppfattat som en ganska vanlig kille. Ser rätt bra ut, drar hem tjejer då och då, hälsar som vanligt osv osv. Visserligen har han varit lite extra flirtig den senaste tiden men jag har å andra sidan tyckt att det varit lite småkul. Och idag så fullkomligt studsade han ut ur sin lägenhet när jag var på väg till min dörr och frågade om jag ville komma in på kaffe med honom och hans kompis. Eftersom jag är inne i projekt säga-ja-till-allt (med vissa restriktioner) så sa jag efter viss tvekan ja. Sagt och gjort. Kaffe hos grannen. Jag var därinne i kanske.... fem minuter? Max. Sen reste jag mig resolut och gick hem till mig. Anledningen var att grannen betedde sig extremt konstigt och pratade helt osammanhängande om en massa saker och började pladdra om att han och jag var konstnärssjälar båda två och vi behövde varandra och att han ville kyssa min läppar. STOPP! Klockan var liksom ett på dagen och han var antingen väldigt full, eller hög, eller kanske bara knäpp. Dessutom hann jag uppfatta nånting om att han var hemma på permission från nåt behandlingshem eller liknande. 
Fem minuter senare ringde han på min dörr, medan jag stod och pratade i telefon med en kursare. Jag öppnade en liten glipa i dörren och då stod han där med en stor tavla som han målat själv, bad om ursäkt för sitt dåliga beteende och erbjöd mig att ta emot tavlan som nån slags kompensation. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
Ytterligare fem minuter senare föll en lapp ned i mitt brevinkast från grannens kompis, där han bad om ursäkt för min grannes beteende och sa att jag inte behöver vara rädd för honom, han mår bara inte så bra just nu.
Okej. Nä jag är inte särskilt rädd för honom. Men jag tänker aldrig mer komma in och dricka kaffe hos honom heller.
De enda normala grannar jag har verkar vara tjejerna i dubletten längst ner i korridoren. Eller så har jag bara haft en extrem otur och hamnat bredvid de två knäppaste.
Tavelerbjudandet var i alla fall dagens skratt. Jag undrar hur han tänkte. Trodde han helt allvarligt att jag skulle ta emot tavlan och sätta upp den på min vägg? Titta på den och tänka på honom? Eller? Förbannat komiskt.

...jag blev nojig. Tog bort det arga inlägget. Vill inte gärna bli avslöjad. Man vet aldrig med internet.

Tänka sig, i april ska jag stå på scenen! Det var inte igår. Närmare bestämt nästan två år sedan.
En skådespelare i pjäsen jag är involverad i (hittills som regiassistent) har hoppat av och jag får den stora äran att ta över rollen som den koketta mansjägaren Ursula. Ska lära mig replikerna bums. Så fantastiskt roligt! Särskilt som jag tror att pjäsen kommer bli väldigt bra, jag tycker bara mer och mer om manuset ju mer jag läser det och ser gestaltat på scen.
Tänk om det alltid kan få fortsätta såhär, sjuksköterska på dagen och amatörskådis på kvällen. Eller okej, idag är jag student och inte syrra men det är inte så attans långt kvar tills dess.

Nu ska jag bara be en godnattbön om att CSN rullar in i morgon.

2010 ska bli världens bästa år. Jag har en fulltecknad almanacka för kommande vecka och det gör mig lycklig. Känner att jag är på väg.
Vecka fyra ska jag:
-  Börja termin 4 på sjuksköterskeprogrammet (4! Hur fort får det gå egentligen?)
-  Gå ut med klassen.
-  Intervjuas av Röda Korset för ett ideellt arbete jag berättar mer om sen.
-  Repa teater.
-  Gå på kompisdejt.
-  Ta med mig själv på en välförtjänt shoppingrunda så fort CSN-pengarna anländer.  

I februari månad ska jag se Hamlet på Stadsteatern, inleda min praktik på en psykavdelning, gå på RFSU:s medlemsutbildning (äntligen!) och sen blir det förhoppningsvis vår och allt blir vackert, enkelt och härligt.
Och så ska jag fortsätta läsa så mycket skönlitteratur jag orkar mellan tunga kursböcker.
Hitta ett sommarjobb! Mycket viktigt - helst på SÖS. Och så letar jag efter en inspirerande sommarkurs, där man får måla, dreja eller kanske skriva i vacker, lantlig miljö. I augusti far jag nog till Göteborg, inackorderar mig hos bästa H och går på Way Out West.
Det kommer bli så, så bra. Allt annat är oacceptabelt.

Tänker på citatet:
Man får nästan alltid det man önskar. Man vet bara inte när eller hur.
(Flaxa Mildväder, Glasblåsarns barn.)

Oumffghaaiiiooo!!! Ungefär så känns det i mig när jag ser det äckelhärligaste jag vet: sår. Tro inte att jag enbart njuter när jag ser det, jag kan rysa i hela kroppen av äckel men ändå är det nånting med det som tilltalar mig. Som gör att jag inte kan sluta titta. Fascineras.
Idag har jag till exempel sett ett utomordentligt otrevligt (hoppas det där inte blir plus minus noll) trycksår. Skulle tippa på en grad 3 av 4. Vätskande och härligt.
För ett par veckor sedan på praktiken fick jag den stora äran att stirra rakt in genom ett avlångt sår som blottade delar av en patients ryggmuskulatur. Sweet Jesus, det var fint.
Och så älskar jag att pilla upp sårskorpor på mig själv. Men vem gör inte det, egentligen?
Åh vad jag ser fram emot, samtidigt som jag räds, alla framtida sår jag kommer skåda!