Ljuvliga 17/1800-tal...
Fanny Hill, min kvällsunderhållning igår. BBC:s svulstiga miniserier är något av det bästa jag vet.
Känner att det blir sådan litteratur i sommar.
Eller för att ta det ytterligare ett steg: jag har en känsla av att detta är min länge outlevda passion - romaner, filmer och serier om 17/1800-talet. Min uppgift från och med nu att läsa allt jag kan komma över av Jane Austen, systrarna Bronte, John Cleland och alla de andra, både det jag redan läst och inte. Och så ta mig igenom alla filmer och serier - gudars vilken lycka!
Bilder från Jane Eyre, Pride and prejudice, Sense and Sensibility, Little Women, Northanger Abbey.
Dagen vi alla tog farväl.
Grattis på födelsedagen. Hur mår du?
Så minns jag dig. Glömde inte en enda födelsedag. Och ville alltid veta hur man mådde. På riktigt. Din röst var alltid vänlig och du hade gröna fingrar, jag minns hur krukväxterna växte upp till taket och slingrade sig kring gardinstängerna i ditt hem.
En gång var du barn och lekte med min far på kyrkogården.
Jag fick se din konfirmationsbild idag, det var inte klokt så vacker du var. Som den tidens filmstjärnor. Hoppas du fick höra det, många gånger.
Hoppas du fick höra allt det alla sa idag. Det vore bedrövligt om idag var första gången.
Och hoppas du har det bra, du och din far, därborta nånstans. Kanske sitter ni och dricker kaffe tillsammans, det var nog färdigbryggt när du kom, för han har väntat på dig. Han plockade ned porslinet från kökshyllan och ställde kopparna med kaffekannan på en bricka. Och just som han satte ned brickan på utebordet, som står så fint under ett blommande körsbärsträd, så kom du gående nånstans därborta, han såg din silhuett och vinkade, och du förstod inte än vem han var och var du kommit. Men strax så såg du den välbekanta, magra kroppen och ansiktsdragen som du fortfarande kan utantill, efter tjugofyra långa år på jorden. Och du kunde liksom inte tro dina ögon så underligt det var att se honom igen. Det dröjde alls inte länge, sen satt och ni där och tittade på varandra, drack kaffe och pratade som om ingen tid gått alls. Och ni har det så bra och så trevligt och solen skiner så vackert, så det är inte riktigt klokt.
(Och hela det här inlägget kändes väldigt mycket Astrid Lindgren. Men så är hon också den som skriver allra finast och bäst om döden, så inte är det konstigt att man blir inspirerad. Apselut inte.)
Dravel.
Näe nu tycker jag dagarna kan ta och sakta ner lite, känns som att jag snart är en tablettknaprande pensionär med åderbråck och framfall. Gode gud, låt mig vara ung och spänstig ett litet tag till.
Idag stod det nåt i DN om att ungdomar som konditionstränar tenderar att bli mer intellektuellt högpresterande än de som föredrar att sitta stilla. Jag känner liksom hur min hjärna börjar smälta och långsamt rinna ut genom öronen... Varför är det så TRÅKIGT att träna när det nu är så himla braaaa!? Undrar jag.
Och sen undrar jag varför RFSU ger sig sjutton på att inte svara på mitt mail där jag snällt ber om kontaktuppgifter till deras internationella grupp. Jag som var så taggad på att bli en aktiv, engagerad människa och hitta smarta människor med trevliga värderingar som sitter på massa intressant fakta som jag ska ta del av. Apropå att aktivera sig inom något, Klimataktion har jag tappat helt. Om bara några dagar är det klimattoppmöte i Köpenhamn där ett nytt klimatavtal ska tecknas, och jag ska bara sitta här hemma och hålla tummarna och tänka på alla fina demonstranter. Min storasyster till exempel. Och hoppas att de som sitter där och förhandlar tänker på jorden och alla ofödda barn.
Förutom att jag oroar mig för framtida klimatkatastrofer så oroar jag mig för min egen lathet att skjuta upp saker till sista stund. Typ ett av de vanligaste problemet hos människan i stort känns det som, så som för alla andra så löser det sig nog även för mig.
Näe nu blir det läsning och sen sova. Upp i ottan.
