Balkonginspiration.
Balkongdrömmen.
Egentligen tror jag inte att jag har särskilt gröna fingrar överhuvudtaget. När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade jag kanske sex krukväxter, nu har jag bara en kvar. Men alltså, man kan väl bli bättre, kan man inte? Eftersom jag blir med balkong i juni så kan jag inte låta bli att drömma om prunkande balkonglådor och morötter i sockerlådor och basilika, citronmeliss och pepparmynta. Jag vill ju att folk ska gå förbi utanför och titta upp på min balkong och tänka "åh, undrar vem som bor där". (Eller så tänker de "jaha, där bor en ensam gammal pelargontant". Fast jag är mer inne på kryddor än pelargoner, måste tilläggas).
Rosmarin, timjan och persilja, härifrån.
Rosmarin, timjan och persilja, härifrån.
När jag blir gammal vill jag inte vara ensam i alla fall.
Det här blir en rätt annorlunda vecka. På torsdag åker jag till Skåne för att hälsa på mormor och morfar. Endast därför. Det har jag inte gjort själv sen jag var ganska liten.
Ända sedan min faster gick bort förra hösten har det liksom känts mycket viktigare att hinna träffa alla. Och ja, det kanske låter brutalt, men innan det händer någonting. Jag hade inte träffat min faster på tre år när det hände henne. Det kändes så fel. Och det fanns ingenting jag kunde göra.
När jag bodde i London skickade mormor otaliga brev till mig och berättade vad hon och morfar gjorde och frågade om mitt liv. Jag tror inte jag svarade på ett enda. Fullt upptagen med mitt jobb, mina vänner, utekvällar utan slut, långa sega bakisdagar och att spendera mina pengar på massa skräp.
När har jag någonsin prioriterat mina äldre släktingar? Inte ofta. Det kanske låter motsägelsefullt när jag bara två inlägg ner skriver om min stora familjekärlek. Men för mig har det nog mest innefattat just familjen. Far- och morföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner har alltid bott så långt bort. Vi har setts en, max två gånger per år. Man kan väl säga att jag egentligen inte känner dem särskilt väl.
Och bara det känns ju så himla orättvist. Att döma mormor och morfar efter ytterst specifika situationer flera år tillbaka. Det går ju inte.
Så det var under en tågresa mellan Sandviken och Stockholm, tillsammans med mormor efter min systers student tidigt i somras, som jag bestämde mig. Jag kan inte exakt dra mig till minnes vad det var vi pratade om, men jag vet att hon berättade nånting om sig själv som jag aldrig förut hört. Gav mig en hint om att det fanns nånting mer.
Då insåg jag, att jag måste hälsa på dem. Ägna dem lite tid, lära känna dem på nytt. Även om det bara blir för ett par dagar.
Så många gånger jag besökt ensamma tanter och skruttiga farbröder under mina somrar i hemtjänsten och gått därifrån med en klump i magen över att de antingen inga barn och barnbarn har eller att de helt enkelt nästan aldrig blir påhälsade av dem.
Nu är ju inte mormor och morfar ensamma. Men ändå.
Jag hade ju faktiskt inte ens funnits utan dem.
Ända sedan min faster gick bort förra hösten har det liksom känts mycket viktigare att hinna träffa alla. Och ja, det kanske låter brutalt, men innan det händer någonting. Jag hade inte träffat min faster på tre år när det hände henne. Det kändes så fel. Och det fanns ingenting jag kunde göra.
När jag bodde i London skickade mormor otaliga brev till mig och berättade vad hon och morfar gjorde och frågade om mitt liv. Jag tror inte jag svarade på ett enda. Fullt upptagen med mitt jobb, mina vänner, utekvällar utan slut, långa sega bakisdagar och att spendera mina pengar på massa skräp.
När har jag någonsin prioriterat mina äldre släktingar? Inte ofta. Det kanske låter motsägelsefullt när jag bara två inlägg ner skriver om min stora familjekärlek. Men för mig har det nog mest innefattat just familjen. Far- och morföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner har alltid bott så långt bort. Vi har setts en, max två gånger per år. Man kan väl säga att jag egentligen inte känner dem särskilt väl.
Och bara det känns ju så himla orättvist. Att döma mormor och morfar efter ytterst specifika situationer flera år tillbaka. Det går ju inte.
Så det var under en tågresa mellan Sandviken och Stockholm, tillsammans med mormor efter min systers student tidigt i somras, som jag bestämde mig. Jag kan inte exakt dra mig till minnes vad det var vi pratade om, men jag vet att hon berättade nånting om sig själv som jag aldrig förut hört. Gav mig en hint om att det fanns nånting mer.
Då insåg jag, att jag måste hälsa på dem. Ägna dem lite tid, lära känna dem på nytt. Även om det bara blir för ett par dagar.
Så många gånger jag besökt ensamma tanter och skruttiga farbröder under mina somrar i hemtjänsten och gått därifrån med en klump i magen över att de antingen inga barn och barnbarn har eller att de helt enkelt nästan aldrig blir påhälsade av dem.
Nu är ju inte mormor och morfar ensamma. Men ändå.
Jag hade ju faktiskt inte ens funnits utan dem.
Rotwein.
Älskade fredagsdryck. Ikväll ska jag göra som Guido Renos Baby Dionysos och dricka rödvin och troligtvis också kissa som bara den (oundviklig följd efter intag av denna dryck). Fast tveksamt om det kommer ske samtidigt, verkar lite obekvämt tycker jag. Om man nu inte föredrar att kissa där man står. Vilket jag... inte gör. Nä.
Familjekär.
Jag har, liksom UnderbaraClara skrev en gång, insett att jag är tokigt familjekär. Många människor man träffar tycks ha ett komplicerat förhållande till sina föräldrar och syskon. Och jag är så hemskt tacksam över att jag inte är en av dem. För jag vet, att hur ensam och utstött jag någonsin skulle bli eller känna mig, så har jag alltid min familj. Det är en trygghet så stor att det knappt går att beskriva. Jag skulle absolut inte säga att jag utnyttjar det, att jag är dagligen beroende av det och att jag inte slitit mig loss. Det har jag. Jag pratar inte varje dag med mamma eller pappa, ibland kan det gå nästan två veckor mellan samtalen. Jag behöver inte det och jag tycker det är skönt. Skönt att veta att jag klarar mig på egen hand, står på mina egna ben och har ett eget liv. De behöver inte veta allt om mig och det känns bra.
Men jag kan alltid ringa dem. När jag är riktigt, jävla löjligt glad och stolt över mig själv, så stolt att jag riskerar att verka skrytig inför mina vänner, då ringer jag dem. Och kan skryta och stoltsera över mig själv precis hur mycket jag vill, de skulle aldrig ta det på det sättet.
Likadant när jag är ledsen, förtvivlad, ur fas. Även om jag ofta föredrar att hantera de känslorna själv, är det alltid skönt att bara prata. Prata prata prata tills man liksom kommer på lösningen själv. Ja, ni vet vad jag menar.
Eller när jag tror att jag limmat fast min egen säng i golvet. Då kommer pappa farande och rättar till allt igen. (Det var förresten inte lim, det var självhäftande tejp visade det sig. Lång historia).
Även om jag är som allra närmast min lillasyster, och pratar mest och oftast med henne (fastän hon bor längst ifrån mig just nu) så är alla syskon viktiga för mig. Jag älskar när alla är tillsammans, runt jul och på sommaren. Det händer inte ofta, men när det väl händer känner jag mig så hel. Det finns nog ingen grupp av människor förutom dem som jag kan vara så mycket mig själv inför. Vi retas och pratar minnen, minns samma saker, olika saker, skrattar, lyssnar och berättar. Jag märker hur munnen går på mig på ett sätt den nästan aldrig annars gör. Och jag känner mig viktig, delaktig, ovärdelig. Precis som dem. Vi är alla på samma nivå, ingen är viktigare eller bättre än någon annan och tar man bort någon av oss känns det alldeles fel.
Tack mamma för att du är så himla bra, skaffade så många barn och för att du fångade pappa.
Ni är bäst. Vi är bäst.
Men jag kan alltid ringa dem. När jag är riktigt, jävla löjligt glad och stolt över mig själv, så stolt att jag riskerar att verka skrytig inför mina vänner, då ringer jag dem. Och kan skryta och stoltsera över mig själv precis hur mycket jag vill, de skulle aldrig ta det på det sättet.
Likadant när jag är ledsen, förtvivlad, ur fas. Även om jag ofta föredrar att hantera de känslorna själv, är det alltid skönt att bara prata. Prata prata prata tills man liksom kommer på lösningen själv. Ja, ni vet vad jag menar.
Eller när jag tror att jag limmat fast min egen säng i golvet. Då kommer pappa farande och rättar till allt igen. (Det var förresten inte lim, det var självhäftande tejp visade det sig. Lång historia).
Även om jag är som allra närmast min lillasyster, och pratar mest och oftast med henne (fastän hon bor längst ifrån mig just nu) så är alla syskon viktiga för mig. Jag älskar när alla är tillsammans, runt jul och på sommaren. Det händer inte ofta, men när det väl händer känner jag mig så hel. Det finns nog ingen grupp av människor förutom dem som jag kan vara så mycket mig själv inför. Vi retas och pratar minnen, minns samma saker, olika saker, skrattar, lyssnar och berättar. Jag märker hur munnen går på mig på ett sätt den nästan aldrig annars gör. Och jag känner mig viktig, delaktig, ovärdelig. Precis som dem. Vi är alla på samma nivå, ingen är viktigare eller bättre än någon annan och tar man bort någon av oss känns det alldeles fel.
Tack mamma för att du är så himla bra, skaffade så många barn och för att du fångade pappa.
Ni är bäst. Vi är bäst.
Att snart ha en titel, tillhöra en profession. Börja jobba.
Jag har knappt velat skriva en rad om min utbildning. Om i fall att. Jag är på det stora hela en person som ser ganska ljust på det allra mesta. Men det där gnagande tvivlet, genansen över att saker och ting skulle gå helt fel, att inte vilja inge för stort hopp innan man verkligen, verkligen vet - det finns ändå där. Men nu, efter två och ett halvt års studier, har jag bestämt mig för att försöka mota bort den där känslan. Sluta vara så hemlig. Jag har fyra månader kvar på min utbildning. Och idag fick jag jobb för i sommar. Nu är det ju nästan spikat och klart. Eller?
Mja. Snart. Några små berg till att ta sig över. Eller ganska enorma berg, skulle jag vilja påstå. Och sen, när man är klar, så har jag hört, att det är man visst bara på papperet. Inte i huvudet, i kroppen, på jobbet. Och även om jag längtar och ser fram emot den här sommaren, så är jag samtidigt så nervös inför den som jag aldrig tidigare varit. För nu gäller det. På riktigt.
Mja. Snart. Några små berg till att ta sig över. Eller ganska enorma berg, skulle jag vilja påstå. Och sen, när man är klar, så har jag hört, att det är man visst bara på papperet. Inte i huvudet, i kroppen, på jobbet. Och även om jag längtar och ser fram emot den här sommaren, så är jag samtidigt så nervös inför den som jag aldrig tidigare varit. För nu gäller det. På riktigt.
