Sagan om Shirley och Brigitta.
Häromdagen när vi satt i min lilla lya och jag lockade Disas hår med hot sticks påpekade jag att hon såg ut som Shirley Temple. Och då slog det oss: det var visst ett gammalt smeknamn på Disa från folkhögskoletiden, från en annan dag med lockigt hår och rosiga kinder. Men... vad satan hette jag? Vi var absolut säkra på att Shirley fått en match. Shirley och... vadihelvete? Vi tänkte så det knakade men kom för allt i världen inte på vilket namn det kan ha varit. Gick igenom alfabetet, rabblade olika alternativ, men ingenting kändes rätt. Samma visa forskred i morse när vi brunchade, men nej, inget ljus gick upp någonstans.
Tills ikväll. Disa ringde och utbrast "Var det inte... BRIGITTA?".
Och då kom vi på hur det förhöll sig. Disa hade fått en gammal bok om Sound of Music från en kompis på skolan, och i den boken fanns ett svartvitt fotografi på barnen i Sound of Music-filmen från 1965. Någon tyckte att barnet Brigitta var lik mig på just den bilden. Och så föddes SHIRLEY och BRIGITTA. Haha. Så fånigt, men ack så fint.
Inte tusan är tjejen lik mig på bilden nedan, men här är i alla fall de riktiga namninnehavarna (fast nu blev det fel ordning men jaja) :
Här är några andra karaktärer som vi brukar låtsas att vi är:
Älskade du.
Jag frågar mig själv hur jag i all världen kunnat missa denna författare, denna bok, tills jag alldeles nyligen fyndade den för en tia på Stadsmissionen efter att ha fastnat för baksidestexten. 
Den beskriver den första smärtsamma kärleken på precis det naiva, oerhört sentimentala och smäktande sätt jag är ganska säker på att mina egna tankegångar gick de där första, skälvande månaderna när man upptäckte kärleken och sig själv. Åh vad det gjorde ont i mig att följa huvudpersonens längtan efter närhet, trygghet, evighet, hur hon liksom klistrade fast sig vid kärleken och såg tillbaka på sitt tidigare liv som ett ingenting, hur hon började frukta ensamheten och förgängligheten som hon tidigare förlikat sig med. Hur hon från att ha varit ingenting, blev någon.
Gud, så kär man var. Och så jävla ont allting gjorde. Den här boken sätter ord på allt det där, att läsa den är lika smärtsamt som härligt. Men framförallt gör den mig glad att jag blivit äldre. Att jag förstått i alla fall lite mer än vad jag gjorde när jag var sexton. Och nästa gång samma helvetiska härliga känslor bubblar upp igen, har jag desto fler verktyg för att kunna hantera dem. Hoppas jag.
A little night music.
Sommarnattens leende. Söndagen kunde inte få ett bättre slut än att få sitta i publiken till denna sprakande, sensuella sagoföreställning ackompanjerad av Stephen Sondheims säregna, men ack så vackra, musik. Ögon, öron, själ och hjärta blev mer än väl tillfredsställda under timmarna som flöt framför Stadsteaterns stora scen. Så gör dig själv en god gärning och gå och se detta lilla mästerverk, biljetterna har redan börjat sina, pass på! 
Och förresten vill jag också ha såna fantastiska korsetter och mamelucker i min ägo. Bilden av korsetten som en symbol för kvinnoförtryck känns plötsligt långt borta. Liksom att den annars för tankarna till gothkulturen. Men titta bara på Frida här ovan till höger, är hon inte fullkomligt bedårande? Och ska vi tala om bekvämlighet så har väl estetik och praktik sällan förenats. Riktigt högklackade skor lär hur som helst vara hundra gånger värre än korsett, även om det låter betydligt mer makabert att få revbenen intryckta. Att den dessutom kombineras med den stora tanttrosan är ju bara underbart. Stora trosor är ju kanske det bästa som finns!
Ny praktik och plitor.
Personalen består av ett gäng hjärtliga och kunniga människor med lång erfarenhet. Jag har bara lite svårt att veta vem jag ska ty mig till så här i början. Men jag gillar dem, det gör jag. Särskilt trevligt är att en av receptionisterna gör hela min dag när han är där, för det finns nog ingen sötare och jag blir knäsvag när jag ser honom. Förtsättning följer på den.
Jag har förklarat krig mot min pubertala ryggtavla som envisas med att vara ful och prickig och allmänt icke-het. Hellre akne på ryggen än i ansiktet visserligen, men ändå. Nu har jag envist skrubbat den och strykt på krämer från apoteket under två veckors tid och jag tycker mig kunna se ett visst resultat. Jag bara dör av längtan efter att få ha en snygg, slät, solbränd rygg!! Om jag nu får vara lite fåfäng och ytlig här ett slag.
Men åh vad jag blev lycklig när jag fick höra skvaller om Mia Skäringers föreställning, och samtidigt väldigt ledsen eftersom jag kommer missa den. Tydligen inleder hon genom att gå ut på scenen iklädd en bikini från sin tonårstid, och presentera sig själv och alla sina skavanker, från hängande mage och bröst till gropar i rumpa och lår. Fina, fantastiska Mia. Min syster, som ska se föreställningen, ska få i uppdrag av mig att lägga varje liten replik på minnet så hon kan återge alltsammans framför mig. Men ändå. Det suger att missa den.
Nu ska jag utnyttja min tvättid innan jag ger ryggen ännu en omgång, sedan far jag iväg på kombinerad födelsedags-och inflyttningsfest, med tulpaner under armen. Tulpaner är vår, för nu är den här, äntligen!
Tjugotre.
I juni är det fyra år sedan jag tog studenten, sprang ut i Stadsparken och sjöng ostronsången, berusad av fejkchampagne och lycka. Det är sju år sedan jag slutade nian, lika hoppfull som hopplöst förälskad. Tio år sedan jag slutade sexan i den lilla byskolan, full av förväntningar inför flytten in till stan. Också knas. Time flies.
Födelsedagen (gårdagen) firades med Alice i Underlandet-premiär, en present jag fick av finaste Disa, och fantastisk buffémat med hennes familj. Men jag tänker inte skriva vad jag tyckte om filmen, för syster yster går in och läser och hon vill inte veta.
Jag har haft två märkliga drömmar den här veckan. I den första drömmen åkte jag till USA och hälsade på hos presidenten. Presidentfrun var höggravid och skulle föda, med publik. Vi fick promenera in i ett stort rum och där, bakom en tjock glasskiva, ungefär som på zoo, låg Michelle i någon slags underlig vagga med underlivet vänt mot oss, publiken. Hon födde en liten indisk pojke.
Natten därpå drömde jag istället om Olof Palme och hans död. Och inte sköts han till döds på en gata i centrala Stockholm inte, utan blev styckmördad hemma hos ett gift par som fick stora problem med att bli väck liklukten. Det var en vidrig dröm med tusen underliga detaljer som jag inte minns.
Så nu undrar jag förstås vad denna natten har att bjuda på. Presidenter och statsministrar, vad kommer näst? Bara jag slipper blodiga styckmord den här gången kan jag stå ut.
Psyksyrra del 2.
Ynka TVÅ dagar kvar på psykiatriavdelningen. Jag som känner mig näst intill adopterad vid det här laget! Psykiatrin i mitt hjärta, jag lovar, jag kommer tillbaka, kanske redan sommaren 2011? Beroendevården känns heller inte helt främmande, jag måste skriva till min kontaktlärare och fråga om jag får följa med beroendevårdspraktikanterna på studiebesöket till Maria Ungdom. Tror minsann det är det här jag vill göra! (Och med det menar jag inte att psykvården fungerar optimalt, det finns mycket att förändra och utveckla).
Än ska jag inte ropa hej, det är flera praktikplatser kvar och kanske hinner jag ändra mig än en gång på vägen. Men som det känns nu, känns det såhär. Psykiatri, beroende, ungdomar... Skolsköterska är även det en dröm.
Men visst. Trots den korta tiden kvar på avdelningen längtar jag till fredag, för då kommer syster och hennes trendiga mustaschkille (eller har han tagit bort den nu kanske? jag har tjatat) till storstan för att utöka sina garderober och äta middag med mig. Tjo så trevligt! Det bästa med att jobba är ändå att det är så skönt att få vara ledig.
