Jamen ja vad fint.
I helgen ska jag hem till mor och far, frossa räkor och bli uppvaktad (tjugotreårsdagen nalkas). Skratta med lillasyster åt saker som bara vi förstår komiken i. Diskutera och analysera mänskligt beteende, relationer och kärlek med min personliga psykoterapeut (mamma). Försöka vara duktig och asocial några timmar för att skriva på psykarbetet (en utmaning, minst sagt).
En glad nyhet: jag blir undersköterska på St Görans stroke- och neurologavdelning i sommar! Allt tackvare min före detta kursare som var så vänlig att fixa in mig, så nu måste jag tacka honom med en öl eller två.
Stroke är ingenting att leka med så nu känner jag för att sätta mig och repetera hjärnans delar och funktioner. Ingenting man lär sig på en kvart direkt, hjärnan är en fascinerande och gåtfull makapär som vi nog aldrig riktigt kommer förstå oss på.
För övrigt längtar jag så mycket till sommaren att det riktigt värker i bröstet, ungefär som när man är kär och den man vill häfta ihop sin kropp och själ med befinner sig någonstans långt bort. Fram tills dagen vi återförenas i en varm och omtumlande kyss ska jag uthärda resterande vinterveckor (månader?) på samma sätt som tidigare: varma bad, kannor med te och STANNA INNE! Ingen vintersport här inte. Inte ens glutta OS, det är tråkigt och får mig att frysa.
Min aktiva helg.
Jag hade flyt här ett tag, men så kom jag av mig. I vanliga fall skriver jag inte utförliga berättelser om vad jag gör. Men med tanke på att mitt liv är betydligt mer innehållsrikt nu än för ett halvår sen känns det plötsligt som en bra idé.
Praktiken fortsätter. Spännande patienter varvat med galna historier om min handledares dramatiska liv. Det är på psyk det händer, minst sagt. Grey's Anatomy och övriga sjukhusserier med inslag av hångel och relationstrassel mellan undersökningar och kirurgiska ingrepp känns plötsligt ett snäpp närmare verkligheten. Bara lite mer koncentrerat. Men absolut inte galnare.
Strand i fredags med två fina kursare, varav en fick snedfylla och stack hem efter knappt en timme. Framåt småtimmarna när jag satt och pratade med min andra kursare blev jag plötsligt påhoppad av ett blont yrväder. Världens finaste överraskningskram av världens bästa Siri! Min Londonbundis som äntligen var i stan. Om det är någon som gör mig glad i hela magen är det hon. Vi träffades igen kvällen därpå, jag, Siri och hennes fina syster Sofia. Åh vad jag önskar att vi kunde ses varje helg istället för en till två gånger om året!
Lördag-söndag gick jag dessutom en RFSU-utbildning. Trött som tusan båda dagarna r.t.* sena nätter både fredag och lördag l.t.* extrem trötthet. Åtgärd: dricka kopiösa mängder kaffe. Det var helgens vårdplan och jag skulle nog säga att den gav ett gott resultat. Utbildningen var mycket intressant och givande, trots fem respektive tre timmars sömn inför varje dagspass. Vi var en grupp om cirka tio personer och fick lära oss om RFSU:s historia (både det fina och det fula), diskutera olika frågor samt organisationens idéprogram och lära oss grunderna i normkritisk pedagogik - sjukt intressant. Normkritik borde stå på alla gymnasisters schema. Nu ska jag bara komma fram till hur och när och på vilket sätt jag ska bli aktiv medlem.
En av de trevligare grannarna bjöd förresten in mig på semmelfika idag, men tyvärr måste jag avböja då jag är barnvakt ikväll. Närmare bestämt om tjugo minuter, vi ses!
*r.t = relaterat till, l.t. = leder till.
Söndag.
Alltsammans avslutades med Hamlet på Stadsteatern. Bra pjäs men vi blev något störda av den unge mannen som satt bredvid min syster och spred den fränaste, unknaste svettodören omkring sig. Som om han plockat upp gamla svettintorkade träningskläder ur tvättkorgen och tagit på sig. Den kraken måste haft något allvarligt fel på sina luktceller.
Söndagar är verkligen inte min dag, har aldrig varit och jag har noll inspiration till att skriva något som helst intressant. Lika bra att gå och sova. Så god natt.
Lite vanligt tjejtjat.
Jag är lite smått upprörd på en viss person inom denna kategori som inte hör av sig trots att han har åtminstone två anledningar att göra det, den ena av ren artighet och den andra pga att en av hans tillhörigheter är kvarlämnad i min lägenhet och jag vet inte vad jag ska göra med fanskapet (= en jacka). Funderar på att sälja den på blocket som hämnd.
Han är visserligen bara en enda person och han råkar ha en snopp så kanske är det befängt av mig att skylla på hela manligheten. Men jag kan liksom inte riktigt låta bli. Plus att jag säkert har fler exempel på ruttna karlar (som jag naturligtvis inte kommer på just nu....).
Så. Nu har jag fått arga av mig lite. Alltid skönt.
Sen letar jag med ljus och lykta efter en annan man som i min fantasi målats upp till någon av de trevligaste människorna i den här stan. Vi pratade i kanske fyra minuter och så sabbade jag allting och bara gick och det var DUMT DUMT DUMT och nu får jag ångra mig resten av mitt liv. Eller ja, veckan ut åtminstone. Men som min syster sa som tröst, han var säkert en idiot och en kvinnomisshandlare så det var nog lika bra. Fast nej. Det kan inte vara så med tanke på hans otroligt snygga namn. Man måste vara trevlig med ett sånt namn.
Det känns precis som om jag tog ett nytt steg med den här bloggen genom att skriva om mina besvärligheter med det motsatta könet. Kanske för att jag gjort designen mer anonym och nu är redo att lämna ut mig lite mer. Men bara lite.
Natti.
Psyksyrra.
Musculus gluteus maximus, eller skinkan rätt och slätt.
Jag har även bevittnat två ECT-behandlingar, i folkmun kallat elchock.
Försöker sätta mig in i LPT och diverse andra lagar, resonera kring etiska dilemman gällande tvångsåtgärder, föreställa mig hur det känns att höra förmanande eller uppmanande röster från ingenstans, läsa på om litiumpreparat och andra läkemedel.
Undrar ständigt över vad jag sänder ut för signaler, hur de tolkas. Tänk om hon blir skitförbannad när jag säger det här och så måste jag trycka på larmknappen, jag vill inte trycka på larmknappen. Tänk, det går bra att sitta i en soffa med fem psykpatienter omkring sig, de är varken aggressiva eller oberäkneliga. De är knappt ens här, de är någon helt annanstans och herregud, vad bryr de sig om mig? Hur ska jag prata med dem, vad ska jag säga, kan man fråga hur mår du? Nähä fick inget svar. Och om jag ler för mycket så ifrågasätter hon det, vad skrattar du åt säger hon, och jag får skämmas. Jag skrattar inte åt er, jag lovar, jag försöker bara förstå. Eller åtminstone få någon slags hint. Om var ni befinner er, om hur jag kan nå er, om ni överhuvudtaget vill att jag ska nå er. Troligtvis inte för ni har inte ens valt att vara här. Det var nog längesen ni valde nånting, ni är styrda av politiker, lagar, författningar, doktorer och verksamma substanser som ska göra er friska. Blir ni friska, i så fall när? När får ni komma hem och när blir allt som vanligt? Vad betyder vanligt i era liv? Har ni någonsin upplevt det eller försvann det plötsligt en dag, för så länge sedan att ni knappt längre minns vad ordet vanlig betyder. Och era barn, vad säger de? Era män och era fruar, föräldrar och syskon. Som ni älskat. Som älskat er. Som gör det ännu? Det var tal om någon skilsmässa. Lämnar du sjukhuset är du helt ensam. Men du får inte lämna sjukhuset för du säger att du ska hänga dig, och det får man inte. Ni får inte önska er döden och ni får inte vara för glada, för ledsna, för aggressiva, för stilla, för rörliga, för mycket, för lite, för kluvna.
Vadå jag, ni undrar vem jag är? Jag är här för att ge er tabletter. Och injektioner i skinkan. Varsågod.
