Att prestera
Jag visar sällan upp saker jag gör utan att vara hundraprocentigt nöjd med det. (Eller åtminstone nittioåtta). Går det fel en gång gör jag aldrig om det. Som att sjunga för folk till exempel. En gång var jag ganska duktig på det. Jag sjöng "Lilla Sofie" på skolavslutningen i trean och fick massor av beröm. Sen blev jag äldre och medveten om vad jag egentligen höll på med. Nervositeten tog överhand. Då pratar vi inte pirr i magen, vi pratar växande ångestklump i hela bröstkorgen. Rösten blev ful och sången tog slut.
Och tecknandet. Efter gymnasiets tre år i bildsalen var det som om konstnären i mig utmattat kastade sig över mållinjen för att aldrig resa sig igen. Jag kan bara rita när jag klottrar på åhörarkopior under föreläsningar numera. Annars blir det bara strunt. Fel proportioner och fula skuggningar. Eller kanske framförallt blir det nästan ingenting. Jag är tom på idéer.
Skrivandet. Jag skrev och läste mig igenom hela högstadiet. Det enda jag hade i huvudet var hur det skulle gå för mina uppdiktade karaktärer, när andra i min ålder bekymrade sig över verkliga personer och relationer. Min svenskalärare sa alltid: "Skicka boken när den kommer!". Jag åkte på skrivarläger när jag var sexton år, kanske mer för att träffa likasinnade än för att skriva. Och jag fick massor av vänner. Men det jag skrev blev inte hälften så bra som det jag gjort innan. Så slutade jag skriva.
Teatern... Åh herregud jag kan fortsätta hur länge som helst.
Prestationsångesten gör mig förlamad. Förlamningen gör min prestation sämre. Det dåliga resultatet gör mig uppgiven. Och så fortsätter det. Runtruntrunt. Det är sånt här som får mig att vilja flytta ut i skogen.
Tanten är tillbaka!
Och tänka sig, hon är helt och hållet välbehållen och fullständigt klar i huvudet efter resan.
Farbrorn likaså. Förhoppningsvis har vi varken dragit på oss svininfluensa eller MRSA. Bara lite snuva, men det går an.
Det har varit vin och öl nästan varje kväll på resan, de få gånger vi lät bli kände vi oss SÅ duktiga. TÄNK VA, vi har inte druckit alkohol och har trevligt ändå!
Farbrorn hyser en osedvanligt stark skräck för att bli plötsligt hungrig utan att ha omedelbar tillgång till mat och hade packat ryggsäcken full med flapjacks. För er som inte känner till detta snacks kan jag berätta att det är en rektangulär, kompakt kaka gjord av sammanpressade havregryn och socker. Denna sort med ett lager av choklad på toppen. Ett par tuggor räcker för att bli mätt. Han hade med sin en förpackning om 20 och var dödligt trött på dem när hälften var slut. Själv föråt jag mig på flapjacks redan 06/07 när jag bodde i London (det var ett utmärkt mellanmål när man var långt hemifrån och inte hade råd med lunch).
Resans ständigt upprepande dialog:
Jag: Jag är hungrig!
Han: Vill du ha en flappe?
Jag: NEEJ. MAAAT.
Farbrorn, som självutnämnt sig till MacGyver eftersom han hyser ett stort intresse för praktiska saker, var stolt som en tupp varje gång någon av alla hans finurliga manicker han packat med sig kom till användning. (Saker jag självklart hade skrattat åt innan avresan i Stockholm). Och prisade med jämna mellanrum sin favoritaffär: Biltema. Det är där ni hittar exempelvis pannlampor, så ni vet. Om ni skulle behöva en, nån gång.
Jag tänker inte skriva någon utförlig reseberättelse. Det blir bara tradigt. Men jag kan säga som så, att Les Calanques var en fröjd för ögat med härliga klippor och det allra blåaste vattnet. Så värt den svettiga vandring det krävdes för att ta sig dit. Italien hade fantastiska vyer och utsökt mat, men alldeles för mycket bilar. Jag kommer minnas våra scooterutflykter i bergen mellan Sorrento och Termini, och den unge, halvfete servitören Genaró på vår favoritrestaurang med utsikt mot havet. Otaliga solnedgångar, den fantastiska månen.
Bästa stad på resan: Berlin. Dit ska jag definitivt återvända.
Så fint att vara borta. Och så skönt att komma hem.
