Att prestera
Jag får nästan prestationsångest av den här bloggen. Är det normalt? Med knappt en handfull läsare.
Jag visar sällan upp saker jag gör utan att vara hundraprocentigt nöjd med det. (Eller åtminstone nittioåtta). Går det fel en gång gör jag aldrig om det. Som att sjunga för folk till exempel. En gång var jag ganska duktig på det. Jag sjöng "Lilla Sofie" på skolavslutningen i trean och fick massor av beröm. Sen blev jag äldre och medveten om vad jag egentligen höll på med. Nervositeten tog överhand. Då pratar vi inte pirr i magen, vi pratar växande ångestklump i hela bröstkorgen. Rösten blev ful och sången tog slut.
Och tecknandet. Efter gymnasiets tre år i bildsalen var det som om konstnären i mig utmattat kastade sig över mållinjen för att aldrig resa sig igen. Jag kan bara rita när jag klottrar på åhörarkopior under föreläsningar numera. Annars blir det bara strunt. Fel proportioner och fula skuggningar. Eller kanske framförallt blir det nästan ingenting. Jag är tom på idéer.
Skrivandet. Jag skrev och läste mig igenom hela högstadiet. Det enda jag hade i huvudet var hur det skulle gå för mina uppdiktade karaktärer, när andra i min ålder bekymrade sig över verkliga personer och relationer. Min svenskalärare sa alltid: "Skicka boken när den kommer!". Jag åkte på skrivarläger när jag var sexton år, kanske mer för att träffa likasinnade än för att skriva. Och jag fick massor av vänner. Men det jag skrev blev inte hälften så bra som det jag gjort innan. Så slutade jag skriva.
Teatern... Åh herregud jag kan fortsätta hur länge som helst.
Prestationsångesten gör mig förlamad. Förlamningen gör min prestation sämre. Det dåliga resultatet gör mig uppgiven. Och så fortsätter det. Runtruntrunt. Det är sånt här som får mig att vilja flytta ut i skogen.
Jag visar sällan upp saker jag gör utan att vara hundraprocentigt nöjd med det. (Eller åtminstone nittioåtta). Går det fel en gång gör jag aldrig om det. Som att sjunga för folk till exempel. En gång var jag ganska duktig på det. Jag sjöng "Lilla Sofie" på skolavslutningen i trean och fick massor av beröm. Sen blev jag äldre och medveten om vad jag egentligen höll på med. Nervositeten tog överhand. Då pratar vi inte pirr i magen, vi pratar växande ångestklump i hela bröstkorgen. Rösten blev ful och sången tog slut.
Och tecknandet. Efter gymnasiets tre år i bildsalen var det som om konstnären i mig utmattat kastade sig över mållinjen för att aldrig resa sig igen. Jag kan bara rita när jag klottrar på åhörarkopior under föreläsningar numera. Annars blir det bara strunt. Fel proportioner och fula skuggningar. Eller kanske framförallt blir det nästan ingenting. Jag är tom på idéer.
Skrivandet. Jag skrev och läste mig igenom hela högstadiet. Det enda jag hade i huvudet var hur det skulle gå för mina uppdiktade karaktärer, när andra i min ålder bekymrade sig över verkliga personer och relationer. Min svenskalärare sa alltid: "Skicka boken när den kommer!". Jag åkte på skrivarläger när jag var sexton år, kanske mer för att träffa likasinnade än för att skriva. Och jag fick massor av vänner. Men det jag skrev blev inte hälften så bra som det jag gjort innan. Så slutade jag skriva.
Teatern... Åh herregud jag kan fortsätta hur länge som helst.
Prestationsångesten gör mig förlamad. Förlamningen gör min prestation sämre. Det dåliga resultatet gör mig uppgiven. Och så fortsätter det. Runtruntrunt. Det är sånt här som får mig att vilja flytta ut i skogen.
Kommentarer
Trackback
