Dagen vi alla tog farväl.
Så dör en människa och kommer aldrig nånsin åter. Och det spelar ingen roll att hon bara är en enda liten en, av jordens sex miljarder människor och att ingen dött i släkten på tjugofyra år. För lika underligt och sorgligt är det.
Grattis på födelsedagen. Hur mår du?
Så minns jag dig. Glömde inte en enda födelsedag. Och ville alltid veta hur man mådde. På riktigt. Din röst var alltid vänlig och du hade gröna fingrar, jag minns hur krukväxterna växte upp till taket och slingrade sig kring gardinstängerna i ditt hem.
En gång var du barn och lekte med min far på kyrkogården.
Jag fick se din konfirmationsbild idag, det var inte klokt så vacker du var. Som den tidens filmstjärnor. Hoppas du fick höra det, många gånger.
Hoppas du fick höra allt det alla sa idag. Det vore bedrövligt om idag var första gången.
Och hoppas du har det bra, du och din far, därborta nånstans. Kanske sitter ni och dricker kaffe tillsammans, det var nog färdigbryggt när du kom, för han har väntat på dig. Han plockade ned porslinet från kökshyllan och ställde kopparna med kaffekannan på en bricka. Och just som han satte ned brickan på utebordet, som står så fint under ett blommande körsbärsträd, så kom du gående nånstans därborta, han såg din silhuett och vinkade, och du förstod inte än vem han var och var du kommit. Men strax så såg du den välbekanta, magra kroppen och ansiktsdragen som du fortfarande kan utantill, efter tjugofyra långa år på jorden. Och du kunde liksom inte tro dina ögon så underligt det var att se honom igen. Det dröjde alls inte länge, sen satt och ni där och tittade på varandra, drack kaffe och pratade som om ingen tid gått alls. Och ni har det så bra och så trevligt och solen skiner så vackert, så det är inte riktigt klokt.
(Och hela det här inlägget kändes väldigt mycket Astrid Lindgren. Men så är hon också den som skriver allra finast och bäst om döden, så inte är det konstigt att man blir inspirerad. Apselut inte.)
Grattis på födelsedagen. Hur mår du?
Så minns jag dig. Glömde inte en enda födelsedag. Och ville alltid veta hur man mådde. På riktigt. Din röst var alltid vänlig och du hade gröna fingrar, jag minns hur krukväxterna växte upp till taket och slingrade sig kring gardinstängerna i ditt hem.
En gång var du barn och lekte med min far på kyrkogården.
Jag fick se din konfirmationsbild idag, det var inte klokt så vacker du var. Som den tidens filmstjärnor. Hoppas du fick höra det, många gånger.
Hoppas du fick höra allt det alla sa idag. Det vore bedrövligt om idag var första gången.
Och hoppas du har det bra, du och din far, därborta nånstans. Kanske sitter ni och dricker kaffe tillsammans, det var nog färdigbryggt när du kom, för han har väntat på dig. Han plockade ned porslinet från kökshyllan och ställde kopparna med kaffekannan på en bricka. Och just som han satte ned brickan på utebordet, som står så fint under ett blommande körsbärsträd, så kom du gående nånstans därborta, han såg din silhuett och vinkade, och du förstod inte än vem han var och var du kommit. Men strax så såg du den välbekanta, magra kroppen och ansiktsdragen som du fortfarande kan utantill, efter tjugofyra långa år på jorden. Och du kunde liksom inte tro dina ögon så underligt det var att se honom igen. Det dröjde alls inte länge, sen satt och ni där och tittade på varandra, drack kaffe och pratade som om ingen tid gått alls. Och ni har det så bra och så trevligt och solen skiner så vackert, så det är inte riktigt klokt.
(Och hela det här inlägget kändes väldigt mycket Astrid Lindgren. Men så är hon också den som skriver allra finast och bäst om döden, så inte är det konstigt att man blir inspirerad. Apselut inte.)
Kommentarer
Trackback
