en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Skjut mig, säger tanten och menar allvar.

Ja inte jag då, utan en av de verkliga gamla, de som bor på mitt nya jobb.

Skjut mig, så jag slipper eländet.

Just vid såna tillfällen har jag svårt att veta vilken min jag ska lägga på mig. I den geriatriska litteraturen finns hela kapitel som beskriver förhållningssätt, bemötande och vikten av empatisk förmåga. Hur man ska tänka, vad man ska säga, vad man inte ska säga.

Men ingenting om vad man ska visa med ansiktet. (Eller så har jag bara missat det...)

I romaner beskrivs medlidande blickar som någonting negativt, något som huvudpersonen absolut inte vill ha hur extremt otursförföljd och deprimerad hon än är.

Så hur ska man se ut?

Jag märker liksom att jag automatiskt rynkar pannan och drar upp mungiporna lite försiktigt, ungefär som "Din stackare där". Men jag vet inte om det är riktigt rätt.

Vilken bok i världen jag än läser så är väl allt knappast överförbart på varje patient. Och det får vi också lära oss. Men man vill ju så gärna göra rätt. Även när det handlar om något så litet som ett snabbt ansiktsuttryck.
Att visa empati utan att se alltför medlidsam ut. Men hey, så enkelt.