en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Efter att ha tillrätt ytterligare en kopp hett vatten, smaksatt med ingefära, honung och citron, ligger jag bekvämt tillrätta i min säng och väntar på att fisken ska tina under vattenkranen. Äta bör man även när man är sjuk. Men nu skulle man allt haft en sambo som ordnar allt det där, som lagar middag och gör frukost på sängen, slänger sopor och går och handlar kleenex, alvedon och nässpray. Istället har jag fått göra allting själv. (Och så har jag dessutom mage att klaga på det, jag som valt att bo själv, det är ju pinsamt!).

Åkej. Jag vet inte om förkylningar eller sjukdomstillstånd gör människor extra känslosamma, jag skulle tippa på att det är så, för idag började jag nästan gråta när lillasyster berättade att hela min gamla gymnasieskola är igenbommad. Alla program har flyttat till andra lokaler, och min älskade, älskade bildsal är tömd. Den finns inte längre. Kvarlämnade spår av mig och mina klasskamrater är utraderade för gott. Inte nog med att jag knappt har kontakt med en enda i min gamla klass längre, nu har dessutom mitt andra hem under gymnasietiden försvunnit. Det känns lite som om en del av jorden har gått under. Jag älskade min gymnasietid. Det var den bästa tiden sedan dagis, tyckte jag då. Och nu finns ingenting av den kvar. Konstigt.
Jag tycker om övergångarna, från det gamla till det nya. Förmodligen för att jag är så ivrig och vill att allt ska ske med en gång. Men sen, flera år efteråt, så blir jag sentimental som bara den. För att allt är så förgängligt. Efter ett tag är det som om saker aldrig hade hänt. Och man undrar vad människor minns, om de minns samma saker som jag. Eller något helt annat.
Jag vet att jag förmodligen modifierar mina minnen allt eftersom åren går. Plockar ut det gottaste. Glömmer det som var jobbigt. Men det är känslan i bröstet som spelar störst roll. Som har det slutgiltiga svaret på hur det mestadels var. Och hur mycket jag faktiskt ändå ångrar av gymnasietiden, eller i alla fall önskar att jag gjorde annorlunda, så säger känslan i bröstet mig att det ändå var en fin tid. Det kan ingen ta ifrån mig.