Psyksyrra.
Idag har jag givit en injektion i denna stiliga människomuskel:
Musculus gluteus maximus, eller skinkan rätt och slätt.
Jag har även bevittnat två ECT-behandlingar, i folkmun kallat elchock.
Försöker sätta mig in i LPT och diverse andra lagar, resonera kring etiska dilemman gällande tvångsåtgärder, föreställa mig hur det känns att höra förmanande eller uppmanande röster från ingenstans, läsa på om litiumpreparat och andra läkemedel.
Undrar ständigt över vad jag sänder ut för signaler, hur de tolkas. Tänk om hon blir skitförbannad när jag säger det här och så måste jag trycka på larmknappen, jag vill inte trycka på larmknappen. Tänk, det går bra att sitta i en soffa med fem psykpatienter omkring sig, de är varken aggressiva eller oberäkneliga. De är knappt ens här, de är någon helt annanstans och herregud, vad bryr de sig om mig? Hur ska jag prata med dem, vad ska jag säga, kan man fråga hur mår du? Nähä fick inget svar. Och om jag ler för mycket så ifrågasätter hon det, vad skrattar du åt säger hon, och jag får skämmas. Jag skrattar inte åt er, jag lovar, jag försöker bara förstå. Eller åtminstone få någon slags hint. Om var ni befinner er, om hur jag kan nå er, om ni överhuvudtaget vill att jag ska nå er. Troligtvis inte för ni har inte ens valt att vara här. Det var nog längesen ni valde nånting, ni är styrda av politiker, lagar, författningar, doktorer och verksamma substanser som ska göra er friska. Blir ni friska, i så fall när? När får ni komma hem och när blir allt som vanligt? Vad betyder vanligt i era liv? Har ni någonsin upplevt det eller försvann det plötsligt en dag, för så länge sedan att ni knappt längre minns vad ordet vanlig betyder. Och era barn, vad säger de? Era män och era fruar, föräldrar och syskon. Som ni älskat. Som älskat er. Som gör det ännu? Det var tal om någon skilsmässa. Lämnar du sjukhuset är du helt ensam. Men du får inte lämna sjukhuset för du säger att du ska hänga dig, och det får man inte. Ni får inte önska er döden och ni får inte vara för glada, för ledsna, för aggressiva, för stilla, för rörliga, för mycket, för lite, för kluvna.
Vadå jag, ni undrar vem jag är? Jag är här för att ge er tabletter. Och injektioner i skinkan. Varsågod.
Musculus gluteus maximus, eller skinkan rätt och slätt.
Jag har även bevittnat två ECT-behandlingar, i folkmun kallat elchock.
Försöker sätta mig in i LPT och diverse andra lagar, resonera kring etiska dilemman gällande tvångsåtgärder, föreställa mig hur det känns att höra förmanande eller uppmanande röster från ingenstans, läsa på om litiumpreparat och andra läkemedel.
Undrar ständigt över vad jag sänder ut för signaler, hur de tolkas. Tänk om hon blir skitförbannad när jag säger det här och så måste jag trycka på larmknappen, jag vill inte trycka på larmknappen. Tänk, det går bra att sitta i en soffa med fem psykpatienter omkring sig, de är varken aggressiva eller oberäkneliga. De är knappt ens här, de är någon helt annanstans och herregud, vad bryr de sig om mig? Hur ska jag prata med dem, vad ska jag säga, kan man fråga hur mår du? Nähä fick inget svar. Och om jag ler för mycket så ifrågasätter hon det, vad skrattar du åt säger hon, och jag får skämmas. Jag skrattar inte åt er, jag lovar, jag försöker bara förstå. Eller åtminstone få någon slags hint. Om var ni befinner er, om hur jag kan nå er, om ni överhuvudtaget vill att jag ska nå er. Troligtvis inte för ni har inte ens valt att vara här. Det var nog längesen ni valde nånting, ni är styrda av politiker, lagar, författningar, doktorer och verksamma substanser som ska göra er friska. Blir ni friska, i så fall när? När får ni komma hem och när blir allt som vanligt? Vad betyder vanligt i era liv? Har ni någonsin upplevt det eller försvann det plötsligt en dag, för så länge sedan att ni knappt längre minns vad ordet vanlig betyder. Och era barn, vad säger de? Era män och era fruar, föräldrar och syskon. Som ni älskat. Som älskat er. Som gör det ännu? Det var tal om någon skilsmässa. Lämnar du sjukhuset är du helt ensam. Men du får inte lämna sjukhuset för du säger att du ska hänga dig, och det får man inte. Ni får inte önska er döden och ni får inte vara för glada, för ledsna, för aggressiva, för stilla, för rörliga, för mycket, för lite, för kluvna.
Vadå jag, ni undrar vem jag är? Jag är här för att ge er tabletter. Och injektioner i skinkan. Varsågod.
Kommentarer
Trackback
