en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Alltså det här med män. Killar. Pojkar. Snoppbärare. Whatever.
Jag är lite smått upprörd på en viss person inom denna kategori som inte hör av sig trots att han har åtminstone två anledningar att göra det, den ena av ren artighet och den andra pga att en av hans tillhörigheter är kvarlämnad i min lägenhet och jag vet inte vad jag ska göra med fanskapet (= en jacka). Funderar på att sälja den på blocket som hämnd.
Han är visserligen bara en enda person och han råkar ha en snopp så kanske är det befängt av mig att skylla på hela manligheten. Men jag kan liksom inte riktigt låta bli. Plus att jag säkert har fler exempel på ruttna karlar (som jag naturligtvis inte kommer på just nu....).

Så. Nu har jag fått arga av mig lite. Alltid skönt.

Sen letar jag med ljus och lykta efter en annan man som i min fantasi målats upp till någon av de trevligaste människorna i den här stan. Vi pratade i kanske fyra minuter och så sabbade jag allting och bara gick och det var DUMT DUMT DUMT och nu får jag ångra mig resten av mitt liv. Eller ja, veckan ut åtminstone. Men som min syster sa som tröst, han var säkert en idiot och en kvinnomisshandlare så det var nog lika bra. Fast nej. Det kan inte vara så med tanke på hans otroligt snygga namn. Man måste vara trevlig med ett sånt namn.

Det känns precis som om jag tog ett nytt steg med den här bloggen genom att skriva om mina besvärligheter med det motsatta könet. Kanske för att jag gjort designen mer anonym och nu är redo att lämna ut mig lite mer. Men bara lite. 

Natti.