Gårdagen & annat.
Igår gjorde jag nåt som jag aldrig hade trott att jag skulle göra: Jag gick på Spy bar. För första och sista gången ever. Stället var inte direkt någon överraskning. Tre av mina kursare blev utslängda, två av ingen som helst anledning - förmodligen passade de väl helt enkelt inte in. Vidrigt. Själv fick jag panik på allting och flydde en stund senare. Gick hem, sov tre timmar, gick upp och kände mig som om jag rörde mig i en dimmig drömvärld. Åkte sen till Odenplan och repade pjäsen i två timmar. Och nu sitter jag här, mera död än levande. Funderar på att ta mig en liten lur, kanske kan det göra mig till människa igen.
Jag har börjat hänga lite mer med folk i min klass på sista tiden och igår (innan vi gick ut) var det faktiskt ganska trevligt. Fast vi är olika. Hemskt olika. Det känns som om jag måste tona ner vissa sidor hos mig själv för att de inte ska tycka att jag är helt knäpp. Men det gör inte så mycket, för jag vet ju att det egentligen är de som är knäppa och jag som är normal - som min storasyster så vänligt skrev till mig när jag skickade ett frustrerat sms i veckan. Efter fem år på juristhögskolan omringad av "pappa betalar"-mänskor är hon van att spendera tid med folk av helt andra åsikter och värderingar än hon själv. Min klass är inte i närheten av hennes gamla kursare. De är väl egentligen helt vanliga människor som gillar att prata pojkvänner, förlovning, lägenheter, renovering och lån. Men sånt får mig att gäspa. Jag liksom stänger av och sitter och tittar på munnarna som rör sig men hör egentligen inte ett skvatt, och så inflikar jag lite hummanden och "jaha" och "åh" och "vad trevligt" när jag tror det passar, och så önskar jag lite att jag var lesbisk och bodde i ett färgglatt kollektiv och gick i demonstrationståg varje helg för jag vill inte bli sådär vanlig och tråkig. (Det där med kollektiv är i och för sig inte en sån dum idé. Apropå det hittade jag världens vackraste sekelskifteshus i Gnesta på hemnet i höstas. Där ska jag bo sen tror jag, det får plats tre familjer för det är så stort. Och så kan man passa ungarna åt varandra och ha ett stort trädgårdsland och en hönsgård. Gemensamma middagar och stora kalas och barnen får springa fritt som i Bullerbyn. Ja. Så ska jag ha det.)
Ehum. Tack för mig.
Jag har börjat hänga lite mer med folk i min klass på sista tiden och igår (innan vi gick ut) var det faktiskt ganska trevligt. Fast vi är olika. Hemskt olika. Det känns som om jag måste tona ner vissa sidor hos mig själv för att de inte ska tycka att jag är helt knäpp. Men det gör inte så mycket, för jag vet ju att det egentligen är de som är knäppa och jag som är normal - som min storasyster så vänligt skrev till mig när jag skickade ett frustrerat sms i veckan. Efter fem år på juristhögskolan omringad av "pappa betalar"-mänskor är hon van att spendera tid med folk av helt andra åsikter och värderingar än hon själv. Min klass är inte i närheten av hennes gamla kursare. De är väl egentligen helt vanliga människor som gillar att prata pojkvänner, förlovning, lägenheter, renovering och lån. Men sånt får mig att gäspa. Jag liksom stänger av och sitter och tittar på munnarna som rör sig men hör egentligen inte ett skvatt, och så inflikar jag lite hummanden och "jaha" och "åh" och "vad trevligt" när jag tror det passar, och så önskar jag lite att jag var lesbisk och bodde i ett färgglatt kollektiv och gick i demonstrationståg varje helg för jag vill inte bli sådär vanlig och tråkig. (Det där med kollektiv är i och för sig inte en sån dum idé. Apropå det hittade jag världens vackraste sekelskifteshus i Gnesta på hemnet i höstas. Där ska jag bo sen tror jag, det får plats tre familjer för det är så stort. Och så kan man passa ungarna åt varandra och ha ett stort trädgårdsland och en hönsgård. Gemensamma middagar och stora kalas och barnen får springa fritt som i Bullerbyn. Ja. Så ska jag ha det.)
Ehum. Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
