Det här med mina grannar...
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att grannen mittemot inte var fullt normalt. Ända sedan dess har jag undvikit honom och hållit mig väldigt kort de gånger vi stött på varandra i trapphuset eller tvättstugan. Men har insett nu att han nog är ganska harmlös, han är bara väldigt bra på att prata massa skit i evigheter och har lite underliga vanor.
Grannen bredvid mig har jag däremot uppfattat som en ganska vanlig kille. Ser rätt bra ut, drar hem tjejer då och då, hälsar som vanligt osv osv. Visserligen har han varit lite extra flirtig den senaste tiden men jag har å andra sidan tyckt att det varit lite småkul. Och idag så fullkomligt studsade han ut ur sin lägenhet när jag var på väg till min dörr och frågade om jag ville komma in på kaffe med honom och hans kompis. Eftersom jag är inne i projekt säga-ja-till-allt (med vissa restriktioner) så sa jag efter viss tvekan ja. Sagt och gjort. Kaffe hos grannen. Jag var därinne i kanske.... fem minuter? Max. Sen reste jag mig resolut och gick hem till mig. Anledningen var att grannen betedde sig extremt konstigt och pratade helt osammanhängande om en massa saker och började pladdra om att han och jag var konstnärssjälar båda två och vi behövde varandra och att han ville kyssa min läppar. STOPP! Klockan var liksom ett på dagen och han var antingen väldigt full, eller hög, eller kanske bara knäpp. Dessutom hann jag uppfatta nånting om att han var hemma på permission från nåt behandlingshem eller liknande.
Fem minuter senare ringde han på min dörr, medan jag stod och pratade i telefon med en kursare. Jag öppnade en liten glipa i dörren och då stod han där med en stor tavla som han målat själv, bad om ursäkt för sitt dåliga beteende och erbjöd mig att ta emot tavlan som nån slags kompensation. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
Ytterligare fem minuter senare föll en lapp ned i mitt brevinkast från grannens kompis, där han bad om ursäkt för min grannes beteende och sa att jag inte behöver vara rädd för honom, han mår bara inte så bra just nu.
Okej. Nä jag är inte särskilt rädd för honom. Men jag tänker aldrig mer komma in och dricka kaffe hos honom heller.
De enda normala grannar jag har verkar vara tjejerna i dubletten längst ner i korridoren. Eller så har jag bara haft en extrem otur och hamnat bredvid de två knäppaste.
Tavelerbjudandet var i alla fall dagens skratt. Jag undrar hur han tänkte. Trodde han helt allvarligt att jag skulle ta emot tavlan och sätta upp den på min vägg? Titta på den och tänka på honom? Eller? Förbannat komiskt.
