Älskade du.
Jag frågar mig själv hur jag i all världen kunnat missa denna författare, denna bok, tills jag alldeles nyligen fyndade den för en tia på Stadsmissionen efter att ha fastnat för baksidestexten. 
Den beskriver den första smärtsamma kärleken på precis det naiva, oerhört sentimentala och smäktande sätt jag är ganska säker på att mina egna tankegångar gick de där första, skälvande månaderna när man upptäckte kärleken och sig själv. Åh vad det gjorde ont i mig att följa huvudpersonens längtan efter närhet, trygghet, evighet, hur hon liksom klistrade fast sig vid kärleken och såg tillbaka på sitt tidigare liv som ett ingenting, hur hon började frukta ensamheten och förgängligheten som hon tidigare förlikat sig med. Hur hon från att ha varit ingenting, blev någon.
Gud, så kär man var. Och så jävla ont allting gjorde. Den här boken sätter ord på allt det där, att läsa den är lika smärtsamt som härligt. Men framförallt gör den mig glad att jag blivit äldre. Att jag förstått i alla fall lite mer än vad jag gjorde när jag var sexton. Och nästa gång samma helvetiska härliga känslor bubblar upp igen, har jag desto fler verktyg för att kunna hantera dem. Hoppas jag.
