en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Hipp hurra för mig, nu är jag tjugotre och slipper äntligen säga fel när folk frågar hur gammal jag är! Jag har nämligen gått runt hela 2009 och trott att jag är tjugotre. Fråga inte varför. Risken att jag nu kommer säga tjugofyra är minimal, jag kan inte riktigt identifiera mig med den siffran, den klingar alldeles för moget. Och då är jag ändå inne på mitt tjugofjärde levnadsår... Knas.
I juni är det fyra år sedan jag tog studenten, sprang ut i Stadsparken och sjöng ostronsången, berusad av fejkchampagne och lycka. Det är sju år sedan jag slutade nian, lika hoppfull som hopplöst förälskad. Tio år sedan jag slutade sexan i den lilla byskolan, full av förväntningar inför flytten in till stan. Också knas. Time flies.

Födelsedagen (gårdagen) firades med Alice i Underlandet-premiär, en present jag fick av finaste Disa, och fantastisk buffémat med hennes familj. Men jag tänker inte skriva vad jag tyckte om filmen, för syster yster går in och läser och hon vill inte veta.

Jag har haft två märkliga drömmar den här veckan. I den första drömmen åkte jag till USA och hälsade på hos presidenten. Presidentfrun var höggravid och skulle föda, med publik. Vi fick promenera in i ett stort rum och där, bakom en tjock glasskiva, ungefär som på zoo, låg Michelle i någon slags underlig vagga med underlivet vänt mot oss, publiken. Hon födde en liten indisk pojke.
Natten därpå drömde jag istället om Olof Palme och hans död. Och inte sköts han till döds på en gata i centrala Stockholm inte, utan blev styckmördad hemma hos ett gift par som fick stora problem med att bli väck liklukten. Det var en vidrig dröm med tusen underliga detaljer som jag inte minns.
Så nu undrar jag förstås vad denna natten har att bjuda på. Presidenter och statsministrar, vad kommer näst? Bara jag slipper blodiga styckmord den här gången kan jag stå ut.