en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Om någon är sugen på att göra en skönhetsoperation kan ni ju fråga mig först hur trevligt det ser ut. Jag skulle inte rekommendera näsplastiken. Ett snitt läggs i huden mellan näsborrarna och näshuden öppnas och dras bakåt mot näsroten - vips så har din näsa öppat sig som ett lock och du skymtar brosk och ben och andra trevliga saker därinunder. Så filas lite ben och kapas lite brosk, allt efter patientens önskemål. Hudlocket dras igen och fästs med några suturer och voila, en ny näsa.
En inte alltför behaglig syn. Jag hoppas ni gillar era näsor som de är. Annars kan ni ju börja med det från och med idag.

Själv har jag alltid gillat personliga näsor. Få saker skiljer sig så tydligt åt i form och storlek från människa till människa som just näsor.
Jag hade en kompis när jag gick i lågstadiet som brukade be mig rita teckningar som hon kunde fylla i (vill minnas att de flesta barn tyckte bättre om att färglägga än att teckna, för mig var det precis tvärtom). Och hon bad mig alltid hoppa över näsorna när jag ritade människor eftersom "näsor är så fula".
Jag tyckte det var konstigt. Det såg ju helt befängt ut med bara ögon och mun, mer som en fisk än som en människa. Näsan är ju vad som ger ansiktet karaktär! Den sitter så högtidligt placerad mitt i ansiktet och om du tänker att du ska titta en person rakt i båda ögonen tittar du faktiskt egentligen på näsan (eftersom det ju annars bara går att titta in i ett öga i taget). Om man petar näsan uppåt eller nedåt ser man plötsligt ut som en helt annan person. Jag skulle inte känna igen mig själv i spegeln om jag hade en annan näsa.
En annan bra sak med näsor är att de är så mysiga att gnuggas med, så kallade eskimåkyssar.
Kort sagt, näsan är fin sak! Inte för allt i världen vill jag få den uppfläkt och nedfilad. Den är ju min och den är ju jag.

Det enda tråkiga med näsan är att den blir så kall på vintern. Någon borde uppfinna en näsmössa. Kanske blir det jag.