en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Jag skulle faktiskt ha njutit av att återigen ha en rutig skjorta, ett par gamla byxor och en formlös stickad tröja istället för den gamla nylonsärken, om det inte bara hade varit en mardröm att ta på sig dessa kläder. Eller snarare se dem dras på denna slappa och lealösa kropp, som människor vred fram och tillbaka och som inte längre var min annat än när jag plågades av den.


En våg av sorg sköljer över mig. Théophile, min son, sitter snällt där, hans ansikte är en halvmeter från mitt, och jag, hans far, har inte den självklara rättigheten att dra handen genom hans tjocka hår, gripa tag i hans duniga nacke, krama hans lilla lena och ljumma kropp så hårt att han nästan tappar andan. Vad finns det för ord för det? Är det förfärligt, orättfärdigt, vidrigt eller hemskt? Plötsligt orkar jag inte längre. Tårarna strömmar till och ur min strupe kommer en rosslig krampryckning som får Théophile att spritta till.


Mitt forna liv brinner fortfarande inom mig men begränsas mer och mer till minnesstoft.

(Jean-Dominique Bauby, 1997)