Höst i bröstet.
Det var med både sorg och saknad jag inledde de första kindnypande höstdagarna i september, när skolan åter drog igång och livet fick en struktur och ett vardagslunk igen. Visserligen har jag jobbat så gott som hela sommaren, men inuti har jag känt mig helt ofattbart fri. Inga måste som överskuggat de lediga kvällarna, tiden utanför jobbet har bara varit min tid. Jag bär med mig fina pärlor till minnen från den här sommaren.
Nu är det redan oktober och träden sprakar i färger utanför mitt fönster.
Jag tänker inte låta hösten och vintern förgöra mig, inte ens alliansens vinst över de rödgröna eller SD:s intåg i riksdagen ska förmörka mitt sinne (bara göra mig lite mer upprorisk). För trots tristessen som ibland lägger sig som ett täcke över verkligheten och den utbredda egoismen som far fram som en farsot i världen, så finns små, fina saker som ändå gör det värt att leva. Och de små sakerna är de som i slutändan betyder allra mest.
Jag kan inte sluta fascineras över hur fantastiskt det är att lära känna nya människor, och hur många kloka sådana det faktiskt finns.
Jag försöker lära mig vad kärlek verkligen är, för det har alltid haft en stor plats i mitt liv och ibland på ett sätt som inte känts särskilt sunt. Men jag har förstått att det finns fler som jag och att det inte finns någon olycklig kärlek. Det känns helt okej att vara totalförälskad i någon som jag aldrig kommer kunna bli ett med, bara för att vi som par inte funkar tillsammans. Vi bestämde oss för att ge varandra frihet och plötsligt är all ångest som bortblåst och bara det allra finaste finns kvar. Kanske mitt ego kommer att spöka ibland, men jag tänker inte låta det ta över.
Det känns som om jag börjat leta efter någonting, inte hos andra, men hos mig själv. Någon slags inre religion, själ, livsstrategi. Jag vet inte vad det ska kallas men jag tror jag vet varför jag letar och varför jag vill ha det.
Nu är det redan oktober och träden sprakar i färger utanför mitt fönster.
Jag tänker inte låta hösten och vintern förgöra mig, inte ens alliansens vinst över de rödgröna eller SD:s intåg i riksdagen ska förmörka mitt sinne (bara göra mig lite mer upprorisk). För trots tristessen som ibland lägger sig som ett täcke över verkligheten och den utbredda egoismen som far fram som en farsot i världen, så finns små, fina saker som ändå gör det värt att leva. Och de små sakerna är de som i slutändan betyder allra mest.
Jag kan inte sluta fascineras över hur fantastiskt det är att lära känna nya människor, och hur många kloka sådana det faktiskt finns.
Jag försöker lära mig vad kärlek verkligen är, för det har alltid haft en stor plats i mitt liv och ibland på ett sätt som inte känts särskilt sunt. Men jag har förstått att det finns fler som jag och att det inte finns någon olycklig kärlek. Det känns helt okej att vara totalförälskad i någon som jag aldrig kommer kunna bli ett med, bara för att vi som par inte funkar tillsammans. Vi bestämde oss för att ge varandra frihet och plötsligt är all ångest som bortblåst och bara det allra finaste finns kvar. Kanske mitt ego kommer att spöka ibland, men jag tänker inte låta det ta över.
Det känns som om jag börjat leta efter någonting, inte hos andra, men hos mig själv. Någon slags inre religion, själ, livsstrategi. Jag vet inte vad det ska kallas men jag tror jag vet varför jag letar och varför jag vill ha det.
Kommentarer
Postat av: karin
Åh Hej Kristin!
Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver om, eller jag kan lägga in det i hur jag tänker. Puss fina, jag saknar dig och den fina sommaren.
Postat av: nelly
Å min syster. Res till mig så ska du få se vacker höst och få mer hopp. Fint att du har lite hopp redan. Du är bäst.
Trackback
