en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Operation var det.

Man kan aldrig förutse sina reaktioner. Bröstförstoring med implantat, patienten är i ungefär samma ålder som jag. Jag reflekterar inte nämnvärt över det när vi läser operationsschemat. Inte förrän jag tar patienten i hand, möter hennes något timida blick, kör iväg henne till salen, hjälper henne upp på operationsbordet och för syrgasmasken till hennes ansikte så inser jag. Inser vad det faktiskt är hon tänker göra. När vi sövt och säkrat andningen, operationssjuksköterskan tvättat flickans överkropp och kirurgen lagt ett första snitt under det vänstra bröstet blir jag alldeles kall.

Nyss var hon pigg och vaken, rödkindad och levande och vackrare än vad hon nånsin kommer förstå. Och nu ligger hon här. Utan minsta kontroll. Hon har lämnat över sin kropp i våra händer och låter den obarmhärtigt bli uppskuren på operationsbordet. Hon har ingen dödlig sjukdom, har inte ådragit sig en skada, har inga medfödda, synliga missbildningar. Hon är bara inte nöjd. Så till den grad missnöjd över den hon är, över den kropp hon fötts med, att hon är beredd att lägga sig på ett operationsbord, bli nedsövd, och låta någon karva i henne. Låta någon dra och slita och skära, fylla upp, sy igen och bandagera.

Det handlar inte om att jag inte förstår henne. Visst är det så, att jag aldrig själv, aldrig någonsin, skulle lägga mig på samma operationsbord, under samma knivar och händer, för att få samma resultat. Trots det känns det som att jag förstår henne bättre än någon annan patient jag mött. Vet hur hon vridit och vänt sig framför spegeln, hållit in magen och tryckt upp brösten, känt och klämt och snurrat och suckat. Gråtit över livets alla nedgångar och bittra misslyckanden. Nöjt sig med en handfull rivna morötter och en sorglig knäckebrödmacka i skolmatsalen.

Vore det inte för mina föräldrar, att de inte bara såg mig och visade, på alla sätt man nånsin kan visa, att jag dög, utan också lät mig få säga, ända sedan jag lärde mig tala, hur fin och bra jag är. Varför ska man lära ett barn något annat när självförtroendet ändå snart kommer ge vika, i det oundvikliga mötet med världen därutanför?

Vore det inte för att alla andra viktiga vuxna omkring mig alltid mötte mig med ett leende och gav mig plats.

Vore det inte för att jag alltid haft en vän eller syster vid min sida att ventilera livets gåtor med.

Vore det inte för att jag som närhetslängtande sextonåring äntligen mötte kärleken, på kanske ett av de finaste sätten en människa kan göra, och med den oslagbara känslan av att bli sedd för allra första gången. Vore det inte för att han lärde mig att jag var värd något, att jag var vacker, att jag var fin precis som den jag är.

Vore det inte för det, så kanske det hade varit jag som legat på operationsbordet idag, med blottade bröst, redo att bli någon annan. Något bättre.

Det gjorde så förbannat ont att se den här flickan, och varken ett ansikstlyft några timmar senare eller en fettsugning i eftermiddags gjorde mitt inre lika känslostormande. De patienterna var betydligt äldre och av någon anledning gjorde det mig inte alls lika illa berörd.

Det var någonting med flickans ålder, hennes vänliga men ursäktande blick, och resten av personalens till synes likgiltiga inställning till hela kalaset, som gjorde mig så outsägligt arg och ledsen. Det brände bakom ögonen och stormade i mitt bröst.

Men min handledare. Hon såg. Hon förstod min upprördhet och nickade instämmande åt mina kommentarer. Vad är det för allvarligt fel på samhället och världen? Vad är det som gör, att den här fantastiskt vackra, unga tjejen, väljer att göra detta med sin kropp? Och samtidigt: är det någonsin ett val? Vad exakt gör det till ett val mer än att hon själv uppsökt läkare och bett om operationen?

Mitt hjärta slår så hårt så hårt och jag kan inte sluta tänka; Det kunde varit jag. Min syster. Du.