en del förväntan, två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning.

Jag har, liksom UnderbaraClara skrev en gång, insett att jag är tokigt familjekär. Många människor man träffar tycks ha ett komplicerat förhållande till sina föräldrar och syskon. Och jag är så hemskt tacksam över att jag inte är en av dem. För jag vet, att hur ensam och utstött jag någonsin skulle bli eller känna mig, så har jag alltid min familj. Det är en trygghet så stor att det knappt går att beskriva. Jag skulle absolut inte säga att jag utnyttjar det, att jag är dagligen beroende av det och att jag inte slitit mig loss. Det har jag. Jag pratar inte varje dag med mamma eller pappa, ibland kan det gå nästan två veckor mellan samtalen. Jag behöver inte det och jag tycker det är skönt. Skönt att veta att jag klarar mig på egen hand, står på mina egna ben och har ett eget liv. De behöver inte veta allt om mig och det känns bra.

Men jag kan alltid ringa dem. När jag är riktigt, jävla löjligt glad och stolt över mig själv, så stolt att jag riskerar att verka skrytig inför mina vänner, då ringer jag dem. Och kan skryta och stoltsera över mig själv precis hur mycket jag vill, de skulle aldrig ta det på det sättet.
Likadant när jag är ledsen, förtvivlad, ur fas. Även om jag ofta föredrar att hantera de känslorna själv, är det alltid skönt att bara prata. Prata prata prata tills man liksom kommer på lösningen själv. Ja, ni vet vad jag menar.

Eller när jag tror att jag limmat fast min egen säng i golvet. Då kommer pappa farande och rättar till allt igen. (Det var förresten inte lim, det var självhäftande tejp visade det sig. Lång historia).

Även om jag är som allra närmast min lillasyster, och pratar mest och oftast med henne (fastän hon bor längst ifrån mig just nu) så är alla syskon viktiga för mig. Jag älskar när alla är tillsammans, runt jul och på sommaren. Det händer inte ofta, men när det väl händer känner jag mig så hel. Det finns nog ingen grupp av människor förutom dem som jag kan vara så mycket mig själv inför. Vi retas och pratar minnen, minns samma saker, olika saker, skrattar, lyssnar och berättar. Jag märker hur munnen går på mig på ett sätt den nästan aldrig annars gör. Och jag känner mig viktig, delaktig, ovärdelig. Precis som dem. Vi är alla på samma nivå, ingen är viktigare eller bättre än någon annan och tar man bort någon av oss känns det alldeles fel.

Tack mamma för att du är så himla bra, skaffade så många barn och för att du fångade pappa.
Ni är bäst. Vi är bäst.