När jag blir gammal vill jag inte vara ensam i alla fall.
Det här blir en rätt annorlunda vecka. På torsdag åker jag till Skåne för att hälsa på mormor och morfar. Endast därför. Det har jag inte gjort själv sen jag var ganska liten.
Ända sedan min faster gick bort förra hösten har det liksom känts mycket viktigare att hinna träffa alla. Och ja, det kanske låter brutalt, men innan det händer någonting. Jag hade inte träffat min faster på tre år när det hände henne. Det kändes så fel. Och det fanns ingenting jag kunde göra.
När jag bodde i London skickade mormor otaliga brev till mig och berättade vad hon och morfar gjorde och frågade om mitt liv. Jag tror inte jag svarade på ett enda. Fullt upptagen med mitt jobb, mina vänner, utekvällar utan slut, långa sega bakisdagar och att spendera mina pengar på massa skräp.
När har jag någonsin prioriterat mina äldre släktingar? Inte ofta. Det kanske låter motsägelsefullt när jag bara två inlägg ner skriver om min stora familjekärlek. Men för mig har det nog mest innefattat just familjen. Far- och morföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner har alltid bott så långt bort. Vi har setts en, max två gånger per år. Man kan väl säga att jag egentligen inte känner dem särskilt väl.
Och bara det känns ju så himla orättvist. Att döma mormor och morfar efter ytterst specifika situationer flera år tillbaka. Det går ju inte.
Så det var under en tågresa mellan Sandviken och Stockholm, tillsammans med mormor efter min systers student tidigt i somras, som jag bestämde mig. Jag kan inte exakt dra mig till minnes vad det var vi pratade om, men jag vet att hon berättade nånting om sig själv som jag aldrig förut hört. Gav mig en hint om att det fanns nånting mer.
Då insåg jag, att jag måste hälsa på dem. Ägna dem lite tid, lära känna dem på nytt. Även om det bara blir för ett par dagar.
Så många gånger jag besökt ensamma tanter och skruttiga farbröder under mina somrar i hemtjänsten och gått därifrån med en klump i magen över att de antingen inga barn och barnbarn har eller att de helt enkelt nästan aldrig blir påhälsade av dem.
Nu är ju inte mormor och morfar ensamma. Men ändå.
Jag hade ju faktiskt inte ens funnits utan dem.
Ända sedan min faster gick bort förra hösten har det liksom känts mycket viktigare att hinna träffa alla. Och ja, det kanske låter brutalt, men innan det händer någonting. Jag hade inte träffat min faster på tre år när det hände henne. Det kändes så fel. Och det fanns ingenting jag kunde göra.
När jag bodde i London skickade mormor otaliga brev till mig och berättade vad hon och morfar gjorde och frågade om mitt liv. Jag tror inte jag svarade på ett enda. Fullt upptagen med mitt jobb, mina vänner, utekvällar utan slut, långa sega bakisdagar och att spendera mina pengar på massa skräp.
När har jag någonsin prioriterat mina äldre släktingar? Inte ofta. Det kanske låter motsägelsefullt när jag bara två inlägg ner skriver om min stora familjekärlek. Men för mig har det nog mest innefattat just familjen. Far- och morföräldrar, mostrar, fastrar och kusiner har alltid bott så långt bort. Vi har setts en, max två gånger per år. Man kan väl säga att jag egentligen inte känner dem särskilt väl.
Och bara det känns ju så himla orättvist. Att döma mormor och morfar efter ytterst specifika situationer flera år tillbaka. Det går ju inte.
Så det var under en tågresa mellan Sandviken och Stockholm, tillsammans med mormor efter min systers student tidigt i somras, som jag bestämde mig. Jag kan inte exakt dra mig till minnes vad det var vi pratade om, men jag vet att hon berättade nånting om sig själv som jag aldrig förut hört. Gav mig en hint om att det fanns nånting mer.
Då insåg jag, att jag måste hälsa på dem. Ägna dem lite tid, lära känna dem på nytt. Även om det bara blir för ett par dagar.
Så många gånger jag besökt ensamma tanter och skruttiga farbröder under mina somrar i hemtjänsten och gått därifrån med en klump i magen över att de antingen inga barn och barnbarn har eller att de helt enkelt nästan aldrig blir påhälsade av dem.
Nu är ju inte mormor och morfar ensamma. Men ändå.
Jag hade ju faktiskt inte ens funnits utan dem.
Kommentarer
Trackback
