Sagan om Shirley och Brigitta.
Häromdagen när vi satt i min lilla lya och jag lockade Disas hår med hot sticks påpekade jag att hon såg ut som Shirley Temple. Och då slog det oss: det var visst ett gammalt smeknamn på Disa från folkhögskoletiden, från en annan dag med lockigt hår och rosiga kinder. Men... vad satan hette jag? Vi var absolut säkra på att Shirley fått en match. Shirley och... vadihelvete? Vi tänkte så det knakade men kom för allt i världen inte på vilket namn det kan ha varit. Gick igenom alfabetet, rabblade olika alternativ, men ingenting kändes rätt. Samma visa forskred i morse när vi brunchade, men nej, inget ljus gick upp någonstans.
Tills ikväll. Disa ringde och utbrast "Var det inte... BRIGITTA?".
Och då kom vi på hur det förhöll sig. Disa hade fått en gammal bok om Sound of Music från en kompis på skolan, och i den boken fanns ett svartvitt fotografi på barnen i Sound of Music-filmen från 1965. Någon tyckte att barnet Brigitta var lik mig på just den bilden. Och så föddes SHIRLEY och BRIGITTA. Haha. Så fånigt, men ack så fint.
Inte tusan är tjejen lik mig på bilden nedan, men här är i alla fall de riktiga namninnehavarna (fast nu blev det fel ordning men jaja) :
Här är några andra karaktärer som vi brukar låtsas att vi är:
Älskade du.
Jag frågar mig själv hur jag i all världen kunnat missa denna författare, denna bok, tills jag alldeles nyligen fyndade den för en tia på Stadsmissionen efter att ha fastnat för baksidestexten. 
Den beskriver den första smärtsamma kärleken på precis det naiva, oerhört sentimentala och smäktande sätt jag är ganska säker på att mina egna tankegångar gick de där första, skälvande månaderna när man upptäckte kärleken och sig själv. Åh vad det gjorde ont i mig att följa huvudpersonens längtan efter närhet, trygghet, evighet, hur hon liksom klistrade fast sig vid kärleken och såg tillbaka på sitt tidigare liv som ett ingenting, hur hon började frukta ensamheten och förgängligheten som hon tidigare förlikat sig med. Hur hon från att ha varit ingenting, blev någon.
Gud, så kär man var. Och så jävla ont allting gjorde. Den här boken sätter ord på allt det där, att läsa den är lika smärtsamt som härligt. Men framförallt gör den mig glad att jag blivit äldre. Att jag förstått i alla fall lite mer än vad jag gjorde när jag var sexton. Och nästa gång samma helvetiska härliga känslor bubblar upp igen, har jag desto fler verktyg för att kunna hantera dem. Hoppas jag.
A little night music.
Sommarnattens leende. Söndagen kunde inte få ett bättre slut än att få sitta i publiken till denna sprakande, sensuella sagoföreställning ackompanjerad av Stephen Sondheims säregna, men ack så vackra, musik. Ögon, öron, själ och hjärta blev mer än väl tillfredsställda under timmarna som flöt framför Stadsteaterns stora scen. Så gör dig själv en god gärning och gå och se detta lilla mästerverk, biljetterna har redan börjat sina, pass på! 
Och förresten vill jag också ha såna fantastiska korsetter och mamelucker i min ägo. Bilden av korsetten som en symbol för kvinnoförtryck känns plötsligt långt borta. Liksom att den annars för tankarna till gothkulturen. Men titta bara på Frida här ovan till höger, är hon inte fullkomligt bedårande? Och ska vi tala om bekvämlighet så har väl estetik och praktik sällan förenats. Riktigt högklackade skor lär hur som helst vara hundra gånger värre än korsett, även om det låter betydligt mer makabert att få revbenen intryckta. Att den dessutom kombineras med den stora tanttrosan är ju bara underbart. Stora trosor är ju kanske det bästa som finns!
Ny praktik och plitor.
Personalen består av ett gäng hjärtliga och kunniga människor med lång erfarenhet. Jag har bara lite svårt att veta vem jag ska ty mig till så här i början. Men jag gillar dem, det gör jag. Särskilt trevligt är att en av receptionisterna gör hela min dag när han är där, för det finns nog ingen sötare och jag blir knäsvag när jag ser honom. Förtsättning följer på den.
Jag har förklarat krig mot min pubertala ryggtavla som envisas med att vara ful och prickig och allmänt icke-het. Hellre akne på ryggen än i ansiktet visserligen, men ändå. Nu har jag envist skrubbat den och strykt på krämer från apoteket under två veckors tid och jag tycker mig kunna se ett visst resultat. Jag bara dör av längtan efter att få ha en snygg, slät, solbränd rygg!! Om jag nu får vara lite fåfäng och ytlig här ett slag.
Men åh vad jag blev lycklig när jag fick höra skvaller om Mia Skäringers föreställning, och samtidigt väldigt ledsen eftersom jag kommer missa den. Tydligen inleder hon genom att gå ut på scenen iklädd en bikini från sin tonårstid, och presentera sig själv och alla sina skavanker, från hängande mage och bröst till gropar i rumpa och lår. Fina, fantastiska Mia. Min syster, som ska se föreställningen, ska få i uppdrag av mig att lägga varje liten replik på minnet så hon kan återge alltsammans framför mig. Men ändå. Det suger att missa den.
Nu ska jag utnyttja min tvättid innan jag ger ryggen ännu en omgång, sedan far jag iväg på kombinerad födelsedags-och inflyttningsfest, med tulpaner under armen. Tulpaner är vår, för nu är den här, äntligen!
Tjugotre.
I juni är det fyra år sedan jag tog studenten, sprang ut i Stadsparken och sjöng ostronsången, berusad av fejkchampagne och lycka. Det är sju år sedan jag slutade nian, lika hoppfull som hopplöst förälskad. Tio år sedan jag slutade sexan i den lilla byskolan, full av förväntningar inför flytten in till stan. Också knas. Time flies.
Födelsedagen (gårdagen) firades med Alice i Underlandet-premiär, en present jag fick av finaste Disa, och fantastisk buffémat med hennes familj. Men jag tänker inte skriva vad jag tyckte om filmen, för syster yster går in och läser och hon vill inte veta.
Jag har haft två märkliga drömmar den här veckan. I den första drömmen åkte jag till USA och hälsade på hos presidenten. Presidentfrun var höggravid och skulle föda, med publik. Vi fick promenera in i ett stort rum och där, bakom en tjock glasskiva, ungefär som på zoo, låg Michelle i någon slags underlig vagga med underlivet vänt mot oss, publiken. Hon födde en liten indisk pojke.
Natten därpå drömde jag istället om Olof Palme och hans död. Och inte sköts han till döds på en gata i centrala Stockholm inte, utan blev styckmördad hemma hos ett gift par som fick stora problem med att bli väck liklukten. Det var en vidrig dröm med tusen underliga detaljer som jag inte minns.
Så nu undrar jag förstås vad denna natten har att bjuda på. Presidenter och statsministrar, vad kommer näst? Bara jag slipper blodiga styckmord den här gången kan jag stå ut.
Psyksyrra del 2.
Ynka TVÅ dagar kvar på psykiatriavdelningen. Jag som känner mig näst intill adopterad vid det här laget! Psykiatrin i mitt hjärta, jag lovar, jag kommer tillbaka, kanske redan sommaren 2011? Beroendevården känns heller inte helt främmande, jag måste skriva till min kontaktlärare och fråga om jag får följa med beroendevårdspraktikanterna på studiebesöket till Maria Ungdom. Tror minsann det är det här jag vill göra! (Och med det menar jag inte att psykvården fungerar optimalt, det finns mycket att förändra och utveckla).
Än ska jag inte ropa hej, det är flera praktikplatser kvar och kanske hinner jag ändra mig än en gång på vägen. Men som det känns nu, känns det såhär. Psykiatri, beroende, ungdomar... Skolsköterska är även det en dröm.
Men visst. Trots den korta tiden kvar på avdelningen längtar jag till fredag, för då kommer syster och hennes trendiga mustaschkille (eller har han tagit bort den nu kanske? jag har tjatat) till storstan för att utöka sina garderober och äta middag med mig. Tjo så trevligt! Det bästa med att jobba är ändå att det är så skönt att få vara ledig.
Jamen ja vad fint.
I helgen ska jag hem till mor och far, frossa räkor och bli uppvaktad (tjugotreårsdagen nalkas). Skratta med lillasyster åt saker som bara vi förstår komiken i. Diskutera och analysera mänskligt beteende, relationer och kärlek med min personliga psykoterapeut (mamma). Försöka vara duktig och asocial några timmar för att skriva på psykarbetet (en utmaning, minst sagt).
En glad nyhet: jag blir undersköterska på St Görans stroke- och neurologavdelning i sommar! Allt tackvare min före detta kursare som var så vänlig att fixa in mig, så nu måste jag tacka honom med en öl eller två.
Stroke är ingenting att leka med så nu känner jag för att sätta mig och repetera hjärnans delar och funktioner. Ingenting man lär sig på en kvart direkt, hjärnan är en fascinerande och gåtfull makapär som vi nog aldrig riktigt kommer förstå oss på.
För övrigt längtar jag så mycket till sommaren att det riktigt värker i bröstet, ungefär som när man är kär och den man vill häfta ihop sin kropp och själ med befinner sig någonstans långt bort. Fram tills dagen vi återförenas i en varm och omtumlande kyss ska jag uthärda resterande vinterveckor (månader?) på samma sätt som tidigare: varma bad, kannor med te och STANNA INNE! Ingen vintersport här inte. Inte ens glutta OS, det är tråkigt och får mig att frysa.
Min aktiva helg.
Jag hade flyt här ett tag, men så kom jag av mig. I vanliga fall skriver jag inte utförliga berättelser om vad jag gör. Men med tanke på att mitt liv är betydligt mer innehållsrikt nu än för ett halvår sen känns det plötsligt som en bra idé.
Praktiken fortsätter. Spännande patienter varvat med galna historier om min handledares dramatiska liv. Det är på psyk det händer, minst sagt. Grey's Anatomy och övriga sjukhusserier med inslag av hångel och relationstrassel mellan undersökningar och kirurgiska ingrepp känns plötsligt ett snäpp närmare verkligheten. Bara lite mer koncentrerat. Men absolut inte galnare.
Strand i fredags med två fina kursare, varav en fick snedfylla och stack hem efter knappt en timme. Framåt småtimmarna när jag satt och pratade med min andra kursare blev jag plötsligt påhoppad av ett blont yrväder. Världens finaste överraskningskram av världens bästa Siri! Min Londonbundis som äntligen var i stan. Om det är någon som gör mig glad i hela magen är det hon. Vi träffades igen kvällen därpå, jag, Siri och hennes fina syster Sofia. Åh vad jag önskar att vi kunde ses varje helg istället för en till två gånger om året!
Lördag-söndag gick jag dessutom en RFSU-utbildning. Trött som tusan båda dagarna r.t.* sena nätter både fredag och lördag l.t.* extrem trötthet. Åtgärd: dricka kopiösa mängder kaffe. Det var helgens vårdplan och jag skulle nog säga att den gav ett gott resultat. Utbildningen var mycket intressant och givande, trots fem respektive tre timmars sömn inför varje dagspass. Vi var en grupp om cirka tio personer och fick lära oss om RFSU:s historia (både det fina och det fula), diskutera olika frågor samt organisationens idéprogram och lära oss grunderna i normkritisk pedagogik - sjukt intressant. Normkritik borde stå på alla gymnasisters schema. Nu ska jag bara komma fram till hur och när och på vilket sätt jag ska bli aktiv medlem.
En av de trevligare grannarna bjöd förresten in mig på semmelfika idag, men tyvärr måste jag avböja då jag är barnvakt ikväll. Närmare bestämt om tjugo minuter, vi ses!
*r.t = relaterat till, l.t. = leder till.
Söndag.
Alltsammans avslutades med Hamlet på Stadsteatern. Bra pjäs men vi blev något störda av den unge mannen som satt bredvid min syster och spred den fränaste, unknaste svettodören omkring sig. Som om han plockat upp gamla svettintorkade träningskläder ur tvättkorgen och tagit på sig. Den kraken måste haft något allvarligt fel på sina luktceller.
Söndagar är verkligen inte min dag, har aldrig varit och jag har noll inspiration till att skriva något som helst intressant. Lika bra att gå och sova. Så god natt.
Lite vanligt tjejtjat.
Jag är lite smått upprörd på en viss person inom denna kategori som inte hör av sig trots att han har åtminstone två anledningar att göra det, den ena av ren artighet och den andra pga att en av hans tillhörigheter är kvarlämnad i min lägenhet och jag vet inte vad jag ska göra med fanskapet (= en jacka). Funderar på att sälja den på blocket som hämnd.
Han är visserligen bara en enda person och han råkar ha en snopp så kanske är det befängt av mig att skylla på hela manligheten. Men jag kan liksom inte riktigt låta bli. Plus att jag säkert har fler exempel på ruttna karlar (som jag naturligtvis inte kommer på just nu....).
Så. Nu har jag fått arga av mig lite. Alltid skönt.
Sen letar jag med ljus och lykta efter en annan man som i min fantasi målats upp till någon av de trevligaste människorna i den här stan. Vi pratade i kanske fyra minuter och så sabbade jag allting och bara gick och det var DUMT DUMT DUMT och nu får jag ångra mig resten av mitt liv. Eller ja, veckan ut åtminstone. Men som min syster sa som tröst, han var säkert en idiot och en kvinnomisshandlare så det var nog lika bra. Fast nej. Det kan inte vara så med tanke på hans otroligt snygga namn. Man måste vara trevlig med ett sånt namn.
Det känns precis som om jag tog ett nytt steg med den här bloggen genom att skriva om mina besvärligheter med det motsatta könet. Kanske för att jag gjort designen mer anonym och nu är redo att lämna ut mig lite mer. Men bara lite.
Natti.
Psyksyrra.
Musculus gluteus maximus, eller skinkan rätt och slätt.
Jag har även bevittnat två ECT-behandlingar, i folkmun kallat elchock.
Försöker sätta mig in i LPT och diverse andra lagar, resonera kring etiska dilemman gällande tvångsåtgärder, föreställa mig hur det känns att höra förmanande eller uppmanande röster från ingenstans, läsa på om litiumpreparat och andra läkemedel.
Undrar ständigt över vad jag sänder ut för signaler, hur de tolkas. Tänk om hon blir skitförbannad när jag säger det här och så måste jag trycka på larmknappen, jag vill inte trycka på larmknappen. Tänk, det går bra att sitta i en soffa med fem psykpatienter omkring sig, de är varken aggressiva eller oberäkneliga. De är knappt ens här, de är någon helt annanstans och herregud, vad bryr de sig om mig? Hur ska jag prata med dem, vad ska jag säga, kan man fråga hur mår du? Nähä fick inget svar. Och om jag ler för mycket så ifrågasätter hon det, vad skrattar du åt säger hon, och jag får skämmas. Jag skrattar inte åt er, jag lovar, jag försöker bara förstå. Eller åtminstone få någon slags hint. Om var ni befinner er, om hur jag kan nå er, om ni överhuvudtaget vill att jag ska nå er. Troligtvis inte för ni har inte ens valt att vara här. Det var nog längesen ni valde nånting, ni är styrda av politiker, lagar, författningar, doktorer och verksamma substanser som ska göra er friska. Blir ni friska, i så fall när? När får ni komma hem och när blir allt som vanligt? Vad betyder vanligt i era liv? Har ni någonsin upplevt det eller försvann det plötsligt en dag, för så länge sedan att ni knappt längre minns vad ordet vanlig betyder. Och era barn, vad säger de? Era män och era fruar, föräldrar och syskon. Som ni älskat. Som älskat er. Som gör det ännu? Det var tal om någon skilsmässa. Lämnar du sjukhuset är du helt ensam. Men du får inte lämna sjukhuset för du säger att du ska hänga dig, och det får man inte. Ni får inte önska er döden och ni får inte vara för glada, för ledsna, för aggressiva, för stilla, för rörliga, för mycket, för lite, för kluvna.
Vadå jag, ni undrar vem jag är? Jag är här för att ge er tabletter. Och injektioner i skinkan. Varsågod.
Det här med mina grannar...
För ungefär ett år sedan upptäckte jag att grannen mittemot inte var fullt normalt. Ända sedan dess har jag undvikit honom och hållit mig väldigt kort de gånger vi stött på varandra i trapphuset eller tvättstugan. Men har insett nu att han nog är ganska harmlös, han är bara väldigt bra på att prata massa skit i evigheter och har lite underliga vanor.
Grannen bredvid mig har jag däremot uppfattat som en ganska vanlig kille. Ser rätt bra ut, drar hem tjejer då och då, hälsar som vanligt osv osv. Visserligen har han varit lite extra flirtig den senaste tiden men jag har å andra sidan tyckt att det varit lite småkul. Och idag så fullkomligt studsade han ut ur sin lägenhet när jag var på väg till min dörr och frågade om jag ville komma in på kaffe med honom och hans kompis. Eftersom jag är inne i projekt säga-ja-till-allt (med vissa restriktioner) så sa jag efter viss tvekan ja. Sagt och gjort. Kaffe hos grannen. Jag var därinne i kanske.... fem minuter? Max. Sen reste jag mig resolut och gick hem till mig. Anledningen var att grannen betedde sig extremt konstigt och pratade helt osammanhängande om en massa saker och började pladdra om att han och jag var konstnärssjälar båda två och vi behövde varandra och att han ville kyssa min läppar. STOPP! Klockan var liksom ett på dagen och han var antingen väldigt full, eller hög, eller kanske bara knäpp. Dessutom hann jag uppfatta nånting om att han var hemma på permission från nåt behandlingshem eller liknande.
Fem minuter senare ringde han på min dörr, medan jag stod och pratade i telefon med en kursare. Jag öppnade en liten glipa i dörren och då stod han där med en stor tavla som han målat själv, bad om ursäkt för sitt dåliga beteende och erbjöd mig att ta emot tavlan som nån slags kompensation. Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
Ytterligare fem minuter senare föll en lapp ned i mitt brevinkast från grannens kompis, där han bad om ursäkt för min grannes beteende och sa att jag inte behöver vara rädd för honom, han mår bara inte så bra just nu.
Okej. Nä jag är inte särskilt rädd för honom. Men jag tänker aldrig mer komma in och dricka kaffe hos honom heller.
De enda normala grannar jag har verkar vara tjejerna i dubletten längst ner i korridoren. Eller så har jag bara haft en extrem otur och hamnat bredvid de två knäppaste.
Tavelerbjudandet var i alla fall dagens skratt. Jag undrar hur han tänkte. Trodde han helt allvarligt att jag skulle ta emot tavlan och sätta upp den på min vägg? Titta på den och tänka på honom? Eller? Förbannat komiskt.
Gårdagen & annat.
Jag har börjat hänga lite mer med folk i min klass på sista tiden och igår (innan vi gick ut) var det faktiskt ganska trevligt. Fast vi är olika. Hemskt olika. Det känns som om jag måste tona ner vissa sidor hos mig själv för att de inte ska tycka att jag är helt knäpp. Men det gör inte så mycket, för jag vet ju att det egentligen är de som är knäppa och jag som är normal - som min storasyster så vänligt skrev till mig när jag skickade ett frustrerat sms i veckan. Efter fem år på juristhögskolan omringad av "pappa betalar"-mänskor är hon van att spendera tid med folk av helt andra åsikter och värderingar än hon själv. Min klass är inte i närheten av hennes gamla kursare. De är väl egentligen helt vanliga människor som gillar att prata pojkvänner, förlovning, lägenheter, renovering och lån. Men sånt får mig att gäspa. Jag liksom stänger av och sitter och tittar på munnarna som rör sig men hör egentligen inte ett skvatt, och så inflikar jag lite hummanden och "jaha" och "åh" och "vad trevligt" när jag tror det passar, och så önskar jag lite att jag var lesbisk och bodde i ett färgglatt kollektiv och gick i demonstrationståg varje helg för jag vill inte bli sådär vanlig och tråkig. (Det där med kollektiv är i och för sig inte en sån dum idé. Apropå det hittade jag världens vackraste sekelskifteshus i Gnesta på hemnet i höstas. Där ska jag bo sen tror jag, det får plats tre familjer för det är så stort. Och så kan man passa ungarna åt varandra och ha ett stort trädgårdsland och en hönsgård. Gemensamma middagar och stora kalas och barnen får springa fritt som i Bullerbyn. Ja. Så ska jag ha det.)
Ehum. Tack för mig.
Nej...
...jag blev nojig. Tog bort det arga inlägget. Vill inte gärna bli avslöjad. Man vet aldrig med internet.
News!
Tänka sig, i april ska jag stå på scenen! Det var inte igår. Närmare bestämt nästan två år sedan.
En skådespelare i pjäsen jag är involverad i (hittills som regiassistent) har hoppat av och jag får den stora äran att ta över rollen som den koketta mansjägaren Ursula. Ska lära mig replikerna bums. Så fantastiskt roligt! Särskilt som jag tror att pjäsen kommer bli väldigt bra, jag tycker bara mer och mer om manuset ju mer jag läser det och ser gestaltat på scen.
Tänk om det alltid kan få fortsätta såhär, sjuksköterska på dagen och amatörskådis på kvällen. Eller okej, idag är jag student och inte syrra men det är inte så attans långt kvar tills dess.
Nu ska jag bara be en godnattbön om att CSN rullar in i morgon.
Nour
Nu har jag bestämt mig.
2010 ska bli världens bästa år. Jag har en fulltecknad almanacka för kommande vecka och det gör mig lycklig. Känner att jag är på väg.
Vecka fyra ska jag:
- Börja termin 4 på sjuksköterskeprogrammet (4! Hur fort får det gå egentligen?)
- Gå ut med klassen.
- Intervjuas av Röda Korset för ett ideellt arbete jag berättar mer om sen.
- Repa teater.
- Gå på kompisdejt.
- Ta med mig själv på en välförtjänt shoppingrunda så fort CSN-pengarna anländer.
I februari månad ska jag se Hamlet på Stadsteatern, inleda min praktik på en psykavdelning, gå på RFSU:s medlemsutbildning (äntligen!) och sen blir det förhoppningsvis vår och allt blir vackert, enkelt och härligt.
Och så ska jag fortsätta läsa så mycket skönlitteratur jag orkar mellan tunga kursböcker.
Hitta ett sommarjobb! Mycket viktigt - helst på SÖS. Och så letar jag efter en inspirerande sommarkurs, där man får måla, dreja eller kanske skriva i vacker, lantlig miljö. I augusti far jag nog till Göteborg, inackorderar mig hos bästa H och går på Way Out West.
Det kommer bli så, så bra. Allt annat är oacceptabelt.
Tänker på citatet:
Man får nästan alltid det man önskar. Man vet bara inte när eller hur.
(Flaxa Mildväder, Glasblåsarns barn.)
Ack så äckligt men ändock så härligt.
Oumffghaaiiiooo!!! Ungefär så känns det i mig när jag ser det äckelhärligaste jag vet: sår. Tro inte att jag enbart njuter när jag ser det, jag kan rysa i hela kroppen av äckel men ändå är det nånting med det som tilltalar mig. Som gör att jag inte kan sluta titta. Fascineras.
Idag har jag till exempel sett ett utomordentligt otrevligt (hoppas det där inte blir plus minus noll) trycksår. Skulle tippa på en grad 3 av 4. Vätskande och härligt.
För ett par veckor sedan på praktiken fick jag den stora äran att stirra rakt in genom ett avlångt sår som blottade delar av en patients ryggmuskulatur. Sweet Jesus, det var fint.
Och så älskar jag att pilla upp sårskorpor på mig själv. Men vem gör inte det, egentligen?
Åh vad jag ser fram emot, samtidigt som jag räds, alla framtida sår jag kommer skåda!
Att jag är klumpig vet ni redan men här kommer ytterligare ett bevis.
Finns det någon klubb för extremt klumpiga människor? Jag borde fått en inbjudan för längesen men särskilt sen i lördags. Nästan så jag borde yrka på att bli hedersmedlem.
Ljuvliga 17/1800-tal...
Fanny Hill, min kvällsunderhållning igår. BBC:s svulstiga miniserier är något av det bästa jag vet.
Känner att det blir sådan litteratur i sommar.
Eller för att ta det ytterligare ett steg: jag har en känsla av att detta är min länge outlevda passion - romaner, filmer och serier om 17/1800-talet. Min uppgift från och med nu att läsa allt jag kan komma över av Jane Austen, systrarna Bronte, John Cleland och alla de andra, både det jag redan läst och inte. Och så ta mig igenom alla filmer och serier - gudars vilken lycka!
Bilder från Jane Eyre, Pride and prejudice, Sense and Sensibility, Little Women, Northanger Abbey.
